Annan läsning

De närmaste veckorna är det tänkt att jag ska få djupstudera ett antal klassiker i den engelska traditionen. Först ut är Canterbury Tales och nästa vecka fortsätter vi med bland annat Hamlet. Men helt ärligen så längtar jag till när till exempel Jane Austen, Charlotte Brontë och Joseph Conrad kliver in på scenen. Det ska bli så kul och intressant att få läsa om böcker som jag senast läste för många år sedan och dessutom få diskutera dem ingående. Ser mycket fram emot detta.

För övrigt sågs salongen tidigare i veckan och vi var alla överens om att vi tokgillade Bea Uusmas Expeditionen. Nästa läsning blir Under all denna vinter av Negar Naseh. 

Yukiko Duke har sagt så här om den i SVT Gomorron Sverige: 

En strålande debut! En stilistiskt otroligt driven debutant! Så snyggt genomfört. Det här är man inte van att se. Så friskt och hudlöst beskrivet att man känner att det gör ont i en när man läser. Läs, läs, läs! Detta är en klar fyra. 

Vi gillar Yukiko Duke och litar på henne!

Man kan väl ändra sig!

Jag läser nästan aldrig deckare eller thrillers och brukar hävda att det inte är genre för mig. Nu önskade jag mig trots detta Lucifers Skuggpojken i julklapp - uteslutande för att bakom pseudonymen Lucifer gömmer sig författaren Carl-Johan Vallgren och jag brukar gilla det mesta han skriver. (Gömmer och gömmer sig, förresten, det är ju ingen hemlighet att Vallgren är den som skriver under namnet Lucifer.)

Skuggpojken var inget undantag, tvärtom, och tvärtemot min normala läspreferenser så har jag dragits med i historien om Danny Katz och familjen Klingberg och har knappt kunnat lägga ifrån mig boken. Jag tror att det mycket har att göra med Vallgrens språk, som ger de i övrigt ganska stereotypa karaktärerna liv. Vallgren har uppenbarligen också gjort rejäla efterforskningar och satt sig in i alla olika ämnesområden som historien rör sig i. Den känns trovärdig om än med inslag av de märkliga, nästan overkliga företeelser som vi känner igen från andra Vallgren-romaner. Dess många olika förvecklingar bidrar också till att den är svår att släppa. Jag tror att jag är lösningen på spåret, bara för att i nästa stund inse att saker inte alls är som jag trott. Skuggpojken ska vara början på en serie noir-thrillers med Danny Katz i huvudrollen och jag ser redan fram emot nästa. Det är alltså aldrig för sent att ändra sig. Vem vet - thrillers kanske är min nya genre?

Annat som jag har läst ut på sistone är Hemingways A Moveable Feast. Det var trevlig läsning. I början av förra sommaren fick jag The Paris wife av Paula McLain. Den berättar om samma år i Paris men från Hadleys, Hemingways första frus, perspektiv. Den gav mig en ny känsla för Hemingway och jag ville läsa mer om de åren, de tidiga i hans författarskap därav A Moveable Feast. Nu funderar jag på om jag inte ska läsa om Och solen har sin gång,  på engelska den här gången.

Men först väntar Oksanens När Duvorna försvann på att bli utläst. Jag har haft en trög start med den, men hoppas att det snart vänder. Kanske beror den tröga starten helt enkelt på att den behöver min fulla uppmärksamhet och jag har haft annat som legat och lockat till läsning!

Ich bin fertich!

Det var längesedan jag skrattade högt medan jag läste en bok, om än aldrig så skojig, men på flera ställen i Martina Montelius Främlingsleguanen kan jag inte hejda mig och jag skrattar rakt ut. Det är en lysande liten roman, härlig och hemsk - och alltså även riktigt rolig.

Och samtidigt är berättelsen riktigt otäck och tragisk. För den handlar om ett mycket ensamt barn, ett barn som lever utan någon annan och har en tysktalande legan som enda sällskap. 

Martina Montelius är helt konsekvent i sitt språk, där hon låter det lillgamla, intellektuella och uppenbarligen mycket intelligenta barnet tala med en avancerad vuxens hela vokabulär. Det exakta, torra och akademiska sättet som barnet uttrycker sig på är oemotståndligt, komiskt och ett synnerligen effektivt sätt att förmedla barnets utsatthet. Skrattet fastnar i halsen. 

Jag tycker mycket om Martina Montelius debut. Kritiken har genomgående varit hyfsad, även om invändningar har gjorts om att det någonstans är för hemskt med det ensamma barnet och dess ensamhet och hur hen övergivits av samhället. Ja, det är hemskt. Och fruktansvärt bra beskrivet på ett sätt som mig veterligen inte gjorts tidigare. Jag hoppas verkligen att Martina Montelius fortsätter att skriva skönlitteratur - jag vill ha mer!

Några recensioner jag är läst: GP, Aftonbladet, SvD, Corren.

Lördagsläsningen

På senaste salongen valde vi alldeles enhälligt Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma som nästa bok. Vilket bra val det var! Till min förvåning dök den inte upp bland julklappspaketen, trots att både jag och min man ville läsa den, så i torsdags köpte jag boken och igår kväll satte jag igång. Jag läste långt in på natten för det var stört omöjligt att lägga den ifrån sig. Till slut var jag tvungen, men idag, på eftermiddagen fortsatte jag. Nu är den snart utläst och jag känner redan att jag kommer att sakna de tre herrarna på expeditionen. Och Bea Uusma förstås, den här boken handlar ju många sätt lika mycket om henne. Ibland under läsningen tänker jag att om hundra år kommer någon att läsa Expeditionen och fascineras av kvinnan som skrev den och sedan skriva en bok om henne. För fascinerande är det. Dessutom mycket bra, insatt och - roligt. Jag ger också ett extra plus för formgivningen. Det här är en bok jag vill äga och bläddra i också fortsättningsvis.

Jag skriver inte mer utan väntar in resten av salongen för att få höra vad de tycker på vår nästa träff. Men en sak kan jag avslöja redan nu, Catrin och jag är överens, och det händer inte särskilt ofta.

Dåligt, dåligt, dåligt!

Så här arg blir jag av dålig litteratur. 

Utfärdar härmed en varning för Dagarna med Farmor av Frédérique Deghelt. Inte sedan jag läste Jojo Moyes och Livet efter dig (som jag sågade här i somras) har jag blivit så irriterad på dåligt språk, dåligt berättande, icke-existerande gestaltande och klysch-fest. Den verkade så lovande, men var så tydligt ett försök till kombination av Igelkotten av Muriel Barbery och Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam som inte lyckades med annat än att vara irriterande, samt en inte alls lyckad kopia på något sätt. Kopia är förresten för mycket sagt, hade den ändå varit det, om än blek, hade jag kanske stått ut. Köpte den på Pocket Shop inför en resa under jullovet, men la den ifrån mig efter runt 60 sidor. Ingen anledning att ägna tid åt dåliga böcker när det finns så många bra!

Just nu läser jag istället - med stort nöje - Bea Uusmas utomordentliga bok Expeditionen - min kärlekshistoria som vi ju har som salongsbok, samt Främlingsleguanen av Martina Montelius som vi läser i Hce-bokklubben. Och lite på sidan om läser jag Mats Strandbergs underbara Bekantas bekanta.

Jullovsläsning

Vi har jullov och läser Harry Potter som kvällssaga. Det är så himla spännande att jag, trotsatt jag läst det förut, får hålla i mig för att inte sträckläsa till slutet när barnet somnat. Istället läser jag Hemingway och om Paris. Det är också spännande, fast på ett helt annat sätt.

Barnet förresten, kan inte alls ligga still under läsningen utan hoppar runt, gapskrattar,  biter på naglarna. Så bra tycker han att det är. Det är fint.

Fint om sorg, hopp och kärlek

Man måste ju bara älska en bok som vars första mening lyder: The strangest thing about my wife's return from the dead was how other people reacted. 

Anne Tyler är en författare jag ständigt återkommer till och när jag var i London senast bestämde jag mig för att det var alldeles för länge sedan jag läste något nytt av henne. I hyllorna på Daunt Books fanns det många titlar att välja bland, men till slut fastade jag för The Beginner's Goodbye. Denna lilla pärla handlar om Aaron och vad som händer honom när hans fru Dorothy går bort i en tragisk olycka. Det är en fin, lite skruvad, berättelse om kärlek, sorg, vänskap och hur man lever vidare. Den lämnar mig leende och hoppfull om att man kan ta sig igenom den djupaste sorg. Jag är mycket glad att det var den som fick följa med mig hem i resväskan. Nu får den flytta in i min bokhylla bland andra böcker av Anne Tyler. Och hon fortsätter att vara en av de författare som jag alltid vill läsa mer av.

Annat som gör mig glad är de fina vännerna i Wind up Women och våra samtal kring litteratur (och mycket annat). Vi hade så många olika åsikter om Egenmäktigt förfarande och det blev en ganska livlig diskussion när vi sågs hemma hos Catrin innan jul. På ett bra sätt. Våra samtal är alltid så öppna och alla fria i sitt tyckande. Jag kan se helt andra saker i boken nu, efter vårt samtal, än när jag läste den. Det är det bästa med att träffas, detta att få de nya perspektiven. Det och att jag läser sådant som jag aldrig skulle ha hittat fram till själv. Mycket inspirerande.

Nu fortsätter jag min helgläsning med Oksanen och  Hemingway lite blandat huller om buller. Inte dumt det heller!

Julklappsböckerna

Jag är så himla glad och nöjd med årets julklappsböcker! Denna gråa och regniga juldag läser jag Oksanens När duvorna försvann.

Egenmäktigt förfarande utmanar och förbryllar

Inom Wind Up Women har vi redan tjuvstartat samtalet om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Cattis och Catrin hade lååånga sms-resonemang häromdagen och tyckte - inte ovanligt - HELT olika. Sedan kom ett mejl från David och diskussionen fortsatte, med än fler komponenter. Vi tycker inte likadant någon av oss. Det ska verkligen bli roligt och intressant att prata om boken mer ingående när vi väl och vackert ses för säsongsavslutning i salongen i december. Nedanstående inlägg är skrivet av David:

Lena Andersson. Bild från Natur & Kultur

Vad ska man säga?

Ambivalent!

Oj så delad jag är av Lena Anderssons – egenmäktigt förfarande.

Augustnominerad och tokhyllad. Det bådade för god läsning. Och det var det. Boken lästes ut snabbt, vilket ofta är ett gott betyg. Det var svårt att slita sig.

Men, för min egen del kändes det som att jag ville att boken skulle ta en vändning, att det skulle något skulle hända som skapade förståelse för själva handlingen.

Innan jag läste boken gjorde jag just det jag lovat mig att inte göra innan jag läser en bok – skumma igenom recensioner av boken. Hyllningskören var unison. Och en av elogerna formulerades lite parafrastiskt att boken var en kärleksroman med hög igenkänningsfaktor. Spännande! ”Läs den, du kommer känna igen dig, och alla du känner” skrev Jenny Teleman för Kulturnytt

Men – själva berättelsen? Självständig ung intellektuell kvinna blir olyckligt kär i en egenkär äldre man med uppblåst ego. Känna igen vadå? Jovars, temat har vi hört förr – storyn är rent av ganska sliten.

När jag tar del av Ester Nilsson 31 år som blir blossande röd så fort Mannen dyker upp blir jag kluven. Dels är beskrivningen något pubertal, som mest påminner om E L James – 50 nyanser av honom. Å andra sidan är det väl kanske just så som förälskelsen presenterar sig, hos var och en av oss. Men precis som hos James är det hos Anderssons kvinna - en mycket omedelbara hänförelse av en man som beskrivs. Det känns något forcerat. Ingen introducering, mannen dyker bara upp och det räcker med att Han tar en slängd kappa från en stol till en annan innan det är ”kört”.

Som en god vän till mig sa: - jag vet inte om det är en kärlekshistoria, efter att ha läst halva Egenmäktigt förfarande. Nä, frågan är vad hon tycker när hon läst hela boken?

”Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor.” Känner ni igen raderna? De är hämtade från John Grays dundersäljare Män är från Mars, kvinnor från Venus.

Eller de här raderna: ” Tiden går, hon talar om honom och jag hör på. Hon kan inte sova, hon ringer mig om natten, hon tror att jag förstår ” från Niklas Strömstedt LP OM släppt 1990! Refrängen är Grayska;

Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar

Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals

Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken

Män, de gör just ingenting alls      

Mm, flickor som talar om kärleken och män som gör just ingenting alls. Eller för att tala med Andersson, det handlar om egenmäktigt förfarande. Kvinnor som blottar sig, visar sitt inre – män som gör just ingenting alls.

Den kommunicerande kvinnan som söker gensvar, som vill söka djupare i förbindelsen två meddelande individer mellan. Kvinnan söker ögonkontakt då det innersta ska avhandlas. Mannen tittar förstrött ut genom fönstret och önskar sig vara på en avlägsen plats. Förmodligen till Mars där ingen är intresserad av känslor.
Fräscht?
Känns väl lite väl mycket 90-tal och Venus vs Mars diskussion? Eller?

Vad kan man säga om språket? Joda, det är ju Lena Andersson som skriver. Uppfriskande och snyggt. Ändå kan man inte riktigt slita sig från tanken att hon leker med synonymknappen i word. Inget fel med det, men det kan bli lite väl högfärdigt stundtals. Konversationen mellan Hugo och Ester lite väl styltig, det är väl en vokabulär som förmodligen dagligdags användas på DN:s ledarredaktion. Men kanske inte i det vardagliga två kärleker mellan. Eller?

Men visst kan Lena Andersson skriva alldeles lysande. Hon binder ihop berättelsen snyggt. Det känns sofistikerat. Intellektuellt. Boken sporrar till samtal och diskussion. Frågan är väl om det är just det som är själva poängen. John Gray är hyfsat sliten (som tur är), kanske skolbiblioteken ska byta ut Män är från Mars, kvinnor från Venus till Egenmäktigt förfarande?

De upplysande samtalen om överordning visavi underordning behövs. Vem som i en relation sätter agendan. Intressant? Absolut! Likaså vem som skapar beroende till vem och på så sätt tydliggör maktförhållandet. Den som vill mest är den som förhandlingsmässigt säljer sig billigast, etcetera.

Men kvinnan som varm, reflekterande och beredvillig att när som helst vända ut och in på sig själv för att hitta det rätta samtalet, som ikläds de sympatiska mänskliga egenskaperna. Mannen som sammanbiten, distanserad och såväl oförmögen som ointresserad att gå vidare med de långtgående djupare analyserna av sin relation. Har vi som sagt inte hört den storyn förr?

Och lägg därtill på att den varma goda kvinnan faller pladask för den mystiska svårfångade osympatiske mannen. Inte nog med att Kung Klyscha är på ute på eriksgata, vad är det vi längtar efter att fångas av i berättelsen? Igenkänning verkar vara ett genomgående tema bland svaren. Är det verkligen så illa?

Aber!? Bör Lena Andersson läsas? Naturligtvis! Läs den genast!

/David


Några recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, GP, UNT.

Varje sida är genialisk

Lika besatt som Ester är av Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, lika besatt är jag av den här romanen. Jag sitter med pennan i högsta hugg för att markera fantastiska formuleringar, underbara ordval och andra anmärkningar, men lämnar sidorna blanka eftersom jag vill markera ALLT.  Det kanske redan har sagts tusen gånger, men banne mig varenda mening är precis, på pricken och genialisk i den här boken.

Idag läser jag i SvD att Lena Andersson får SvD:s Litterturpris. Blir det inte Augustpris dessutom måste jag nog äta upp min basker! 

Egenmäktigt förfarande

HURRA! Denna är nästa salongsbok. Ser SÅ mycket fram emot att läsa den.