Mr Cromwell, I presume?

Ser galen ut pga spärrar upp ögonen för att ej blinka

Efter gårdagskvällens Babel var jag på vippen att omedelbart klicka hem Hilary Mantels Wolf Hall, men jag stillade mig och köpte den i en riktigt bokhandel idag på lunchen istället. Ian McEwans Sweet Tooth fick också följa med hem, så nu kan jag och Cattis ha en mini-salong om den när vi ses nästa gång.

Jag började genast läsa så smått i båda, men ska nu ägna mig helt och hållet åt Thomas Cromwell, Henrik VIII, Anne Boleyn och släkten Tudor. Och sedan (eller samtidigt) måste jag titta på tv-serien the Tudors. Nu vill jag bara gå och lägga mig och fortsätta läsa. Boken har hittills bara ett minus: den är så tung att jag knappt orkar hålla upp den, men jag läser det genom att ha en kudde i knät att luta den emot.

Sigrid Combüchen i SvD var imponerad av Wolf Hall. Andra som recenserat är Leif Zern i DN (kan tyvärr bara läsas av Plus-kunder), Maria Ronne i UNT och Annika Koldenius på sin blogg. Det här bådar gott vill jag lova!

Babel och Little Bee

Chris Cleave gästar kvällens Babel och jag inser att jag inte skrivit ett ord om Little Bee som jag tyckte så mycket om. Det var en av de där böckerna som jag tänkt läsa och inte kommit mig för att köpa, men så följde den med ett magasin  somras och då slog jag till. Sedan sträckläste jag den, helt uppslukad av berättelsen, människoödena och road av humorn och det absurda som också finns i romanen. I kväll var alltså författaren gäst i Babel och förutom att jag alltid faller hårt för brittisk engelska, så framstod han också som en sympatisk man i en avspänd intervju om livets stora frågor. Som resultat är jag nu nyfiken på den nya romanen Gold.

När man måste ge upp

För några år sedan hade jag lite Kambodja-tema på min läsning och läste både Jesper Huors Sista resan till Phnom Penh och Pol Pots leende av Peter Fröding Idling. Båda mycket bra och läsvärda, om detta har jag skrivit  här och här. Jag hade därför mycket höga förväntningar på Peter Fröding Idlings Sång till den storm som ska komma, som var en av de böcker som följde med mig hem från Bokmässan förra hösten. Såhär snart ett år senare kan jag bara konstatera att det inte riktigt blev som jag hoppats. Jag började entusiastiskt att läsa, men kände ganska snart att det här inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Läsningen gick trögt och någonstans halvvägs hamnade boken i den där högen av ej avslutade böcker. Idag plockade jag med ny energi fram den igen, jag vill ju så gärna tycka att det är himlastormande bra, men tyvärr. Det är för torrt, för detaljerat, för mycket avstånd mellan mig och karaktärerna. Ja, lite för... tråkigt helt enkelt. För mig. Jag vet ju att andra tycker helt annorlunda. Hur som helst så tänker jag som vanligt att det finns alldeles för många böcker i världen som jag verkligen vill, men aldrig kommer att hinna läsa och ger upp Sång till den storm... för att hinna med någon av dem istället. Men jag måste erkänna att det är med sorg jag ställer den outläst i bokhyllan.

Nästa bok på schemat - Ian McEwans Sweet Tooth. Den hann jag knappt börja läsa innan maken snodde den av mig. Nu har jag dock snott tillbaka den. Tar med den ut i solen på balkongen med en kopp kaffe!

Och regnet det bara öser ner

Det regnar ute och operation läsa-ut-alla-påbörjade-men-ej-avslutade-böcker pågår.  Det är helt nödvändigt för att jag ska tillåta mig själv att skicka iväg den beställning på  tre nya böcker som ligger och väntar. Hitills har jag hunnit med Caitlin Morans How to be a woman - läs! - och nu fortsätter jag med Alice Munros Dear Life - oklart varför den ligger i högen av ej utlästa böcker när den är så bra. Där återfinns också bland annat Agaat, men jag är tveksam till att jag någonsin kommer att ta mig igenom den. Trots påhejande av Catrin. Den är inte min kopp te helt enkelt. Däremot hoppas jag ta mig igenom Jellicoe Road, inköpt på inrådan av samma Catrin.

Nå, regnet öser ner och jag har ett uppdrag att slutföra.  Vi hörs på andra sidan högen!

Bodil, jag och mysteriet med de försvunna loggböckerna

Jag har läst ALLT av Bodil Malmsten som getts ut. ALLT. Nä, nu ljuger jag, för den senaste loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig  (recenserad igår i DN av Ulrika Milles), som jag beställde häromdagen, har ännu ej landat i min postlåda.

Jag älskar allting som kommer ur hennes penna, helt okritiskt - och jag står för det. Med detta som bakgrund förstår alla som läser detta vidden av den katastrof det innebär att två av hennes loggböcker har försvunnit ur min bokhylla. Och inte vilka två som helst heller: det var två signerade exemplar som Cattis köpte åt mig (i utbyte mot ett presentkort på Dansens hus) när vi var på Södra teatern och tittade, lyssnade och upplevde hennes föreställning Enligt Bodil Malmsten.

Jag som stolt vill äga och förvalta i stort sett alla böcker jag läser, inte minst de av mina favoritförfattare; dit Bodil Malmsten definitivt tillhör, är förstås förbryllad, förkrossad, men ändå förtröstansfull i tron att de ska komma tillrätta. Frågan är bara: var är de? Vart kan de ha tagit vägen? 

Böckerna alla älskar älskas ej av mig

På försommaren läste jag Livet efter dig av Jojo Moyes - en roman som hyllats och älskats av i stort sett alla som läst den. Jag avskydde den. Tyckte att den var smetig, förutsägbar, cementerade fördomar, dåligt skriven. Karaktärerna utvecklades inte, de sprang omkring som endimensionella pappfigurer boken igenom och dialogen var stolpig. Själva historien är nog så intressant och det hade kunnat bli både en spännande relationsroman och filosofisk dito där livets stora frågor diskuterades, men istället serveras läsaren en kletig sockerkaka med topping.

Ärligt talat var jag ganska skeptiskt inställd till boken. De där böckerna som ”alla älskar” brukar sällan älskas av mig, men så finns det härliga undantag, som till exempel Kärlekens historia av Nicole Krauss, One Day av David Nicholls och jag gillade ju faktiskt även Boktjuven av Markus Zusak, som ju faktiskt också är en rätt smetig pekoral, men som jag som sagt läste och älskade.

Annat jag ej klarar av är det svenska deckarundret  - inte någon faktiskt (av de jag läst ska tilläggas, har gett upp och kommer ej att slösa tid på fler svenska deckare), tål ej Dan Browns böcker - minns när Da Vinci-koden kom och "alla" älskade den ...  Jag har inte heller haft tålamod eller ork med Jonathan Franzen (alltså vad är det MED hans tegelstenar? klarar ej!) - som ju ända klassificeras som mer kvalitativ författare än nyss nämnde Brown. Här i salongen hade vi alla lite svårt för Sigrid Combüchens hyllade Spill, jag tyckte att den var ok, men inte fantastisk.

För att bara nämna några som "alla" älskar, men inte jag.

Men Jojo Moyes anses ju rätt så bra och som sagt - dessa berömda "alla" älskar ju Livet efter dig. Jag läste en annan Jojo Moyes redan i julas, den hette The Girl You Left Behind och var riktigt trevlig, på det där småputtriga engelska bestseller-sättet. Gav den till min mamma när jag hade läst ut den och hon älskade den. Så, jag tänkte att jag trots viss misstänksamhet faktiskt skulle kunna gilla Livet efter dig, inte minst eftersom flera bokbloggare jag gärna läser och hämtar tips ifrån kunde rekommendera den å det varmaste. Men nej. Den var inget för mig.

Drabbad av Agaat

På lässchemat denna sommar står Agaat av Marlene van Niekerk allra först, tätt följd av Jag vill ju vara fri av Annika Persson, biografin om Lena Nymans liv och konstnärsskap. Därtill har jag sedan länge Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt i läshögen, liksom Little Bee av Chris Cleave, Paul Austers Vinterdagbok och kultboken Born to Run – ett måste för alla löpare (som jag förstått det).

På en veckas solsemester tidigare i somras och eoner av tid avsatta för läsning ger jag mig i kast med Agaat. Det enda jag hade hört om boken var att den var ”lite konstig” och ”knepigt skriven” – detta enligt en bekant som lyssnat på den som ljudbok. Nu när jag läst den förstår jag att den måste ha varit knepig som ljudbok – hur läsa de passager som är skrivna som en inre monolog/stream of consciousness? Jag läser boken översatt till svenska. Och är full av beundran för översättaren, Niclas Hval. Vilken bragd. Språket i romanen kan inte beskrivas som annat än fantastiskt och när jag nu skriver ”fantastiskt” känns det ändå futtigt på något sätt, för språket och stilen i den här berättelsen är så mycket mer än så. Om jag räknar rätt har vi minst fem olika berättarnivåer i texten: ett nu, där Milla är berättaren, ett nu där hennes son är berättarrösten, ett då, skrivet i andraperson (mästerligt!), dagboksanteckningar samt som nämns ovan, partier av inre monolog. Därtill dialog och beskrivningar. Och det är så skickligt gjort att jag som läsare bara kan luta mig tillbaka och susa in i texten och Sydafrika och apartheidsystemets grymheter.

Och jag blir extremt berörd. Berörd av Agaats grymma öde, men kan inte låta bli att tänka ”hur hade det gått för henne om Milla INTE hade hämtat henne?”. Berörd av Milla, hennes omsorg och kärlek till gården och hennes olyckliga äktenskap. Hennes man är en riktig skitstövel; arrogant, brutal och egoistisk. När han själv kommer till tals framkommer delvis en annan bild. Även om den misshandel han utsätter sin hustru för självklart inte kan ursäktas, kommer dock förklaringar till delar av hans beteende. Berörd av sonen i familjen, vars gunst alla tävlar om; Milla, fadern och inte minst Agaat.

Mellan Agaat och Milla råder en slags kärlek, men också hat och rädsla. Från båda håll. De är extremt beroende av varandra, var och en på sitt sätt. Samtidigt är de fast i tidens konventioner, historia och politik. 

Jag håller andan när jag läser och när jag efter fyra dagar lägger ifrån mig Agaat är jag alldeles tagen. Det är verkligen en fantastisk berättelse och ett briljant hantverk, som det finns mycket mer att säga om. Jag ser fram emot spännande diskussioner i salongen till hösten.

Sommarens sista salong

Under våren läste vi Brinnande livet av Alice Munro och en decimerad skara bestående av Catrin, Anna-Karin och Anna träffades och diskuterade novellerna i sommarens sista salong. Vi återgick till Järnet som ni förvandlats till Cultur bar och hade en trevlig middag tillsammans med Munro.

Alla var vi rörande överens om att Munro är fantastisk, att hon med små medel snabbt och effektivt målar upp sina berättelser och att det på några få rader kan inrymmas ett helt liv. Yada yada, precis det som alla alltid säger. Men jag kan inte rå för att jag saknar något. Tycker varje novell är en liten pärla i sig, men jag vill läsa hela berättelsen. Jag vill ha mer av de här personerna, se ännu mer av småstaden som skildras, krypa in under skinnet på såväl huvudpersoner som bifigurer.

Ta berättelsen Att lämna Maverlay. Som handlar om den hårt hållna flickan Leah som börjar arbeta på biografen, men inte får se filmerna och Ray Elliott, polisen som skjutsar hem henne efter föreställningarna. Hur hon rymmer hemifrån, gifter sig med prästens son, återkommer till staden och inleder ett förhållande med ortens nya präst. Detta varvas med berättelsen om Ray Elliott och hans sjuka fru. På drygt 20 sidor följer vi både Leahs och Rays öden och bådas historier är så innehållsrika att det skulle ha räckt till minst två romaner. Jag vill läsa de romanerna! Men jag får bara 20 sidor och även om de är mästerliga kan jag inte rå för att jag vill ha mer. 

När vi diskuterade de olika novellerna i salongen kom jag på mig själv att jag hade svårt att hålla isär dem. Mindes alla personer väldigt bra, men blandade ihop historierna. och som sagt - jag vill ha MER.

Som sommarläsning bestämde vi oss för två olika böcker. Dels Agaat av Marlene van Niekerk, dels Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri.

Sommarläsningen

Ni vet den där högen med böcker som man (jag) plockar ihop varje sommar övertygad om att lässtunderna kommer att bli många och långa.  Hittills i år går det ganska bra med den. Igår läste jag till exempel ut Junot Diaz "This is how you lose her". Jag hade höga förväntningar eftersom jag älskade "Oscar Wao" och jag blev inte besviken.  Så himla bra. Nu längtar jag till nästa alster från Diaz. Jag tänker och tror att han kommer att bli en av de författare som jag läser allt av och jag känner mig lite glad av den tanken. Det är något speciellt med att läsa en hel produktion, följa ett författarskap, och att veta i förväg att man nästan aldrig blir besviken.

En annan sådan författare är Maggie O'Farrell. I natt efter att jag lagt ifrån mig den utlästa "This is how you..." öppnade jag genast hennes senaste,  "Instructions for a heatwave". Den känns mlovande.

Boken om hajar och andra havsmonster

Jag var bara tvungen att visa ett uppslag ur boken till sonen. Fint, eller hur? Varje uppslag har en stor figur som hoppar ut och två flikar, en i varje hörn, där mindre figurer vecklas ut. En ny favorit i hemmet!

Rapport från London

Det var en helt fantastisk helg i London, med precis allt jag hade önskat mig. Inte minst besöket på Daunt Books, där vi gick länge och botaniserade i hyllorna. Detta är vad jag kom hem med; en ny Maggie O'Farrell och en Junot Diaz. Både ligger nu i min växande sommarsemesterläsning-hög och jag längtar till ledigheten börjar (mycket snart). Jag fyndade också en ny, fin pop-up bok till sonen. Han har sedan tidigare en om Dragons & Monsters, denna gång blev det en om Sharks & Sea Monsters. Kan varmt rekommendera båda. Det blev med andra ord inte så många böcker denna gång, men riktigt fina!