Jag har bestämt mig

Valet föll på No longer human av Osamu Dazai. Det var för svårt att motstå frestelsen att läsa en bok som enligt tips skulle vara bättre än Norwegian Wood. Det är den dessvärre inte och halvvägs in i boken är jag besviken. Det är samma fenomen som med Jean i Le Clézios Allt är vind - jag tycker att huvudpersonen är ganska ointressant och precis som Jean tycks han iaktta livet från sidan, utan att själv riktigt delta. Han är dessutom inte speciellt sympatisk. Vi får se om det tar sig mot slutet.

De nya böckerna har kommit!

Igår kom paketet med mina nya böcker och den lilla högen på sängbordet får mig att känna mig nästan löjligt lycklig. Jag är lika nyfiken på alla fyra och kan inte bestämma mig för om jag ska börja med The Inheritance of Loss av Kiran Desai, No longer human av Osamu Dazai, Things fall apart av Chinua Achebe eller Half of a yellow sun av Adichie Ngozi. Ett angenämnt problem!

Fler vampyrer

Jag håller fortfarande på med The End of Mr Y och inte har jag kommit särskilt långt heller. Detta på grund av att läsningen har fått ge vika för grundligt tv-tittande. Jag och maken har plöjt vampyrserien True Blood, som baserar sig på en bokserie av Charlaine Harris om huvudpersonen Sookie Stackhouse. Jag har inte läst dem, men har förstått genom snabbscanning av flera litterära bloggar att de är rätt så populära bland vampyrfansen. Den största behållningen tyckte jag nog var omåttligt snygge Alexander Skarsgård i rollen som den svenske (!) vampyren Erik och passar på att låna bilden på honom av CanalPlus.

Min enda erfarenhet av vampyrer är - förutom Låt den rätta komma in som jag läste i julas - en genomläsning av Anne Rices vampyrböcker om Lestat. Jag minns att jag gillade dem och vurmade väldigt för vampyrromantiken ett tag, men det lade sig efter några år. Nu blommar intresset upp igen och jag fascineras av att mytologin kring vampyrer verkar vara densamma världen över. Jag tillhör helt klart dem som gillar de coola, snygga vampyrerna och gissar att jag vid nästa besök på bibblan kommer låna böckerna om Sookie Stackhouse. Tar gärna emot fler vampyrtips!

Ny spännande och vansinnigt snygg

Idag var jag vid lunchtid helt solo och passade på att slinka in på Pocketshop på Götgatan för att se om jag kunde finna lämpligt lunchsällskap. Vad jag fann? The End of Mr Y av Scarlett Thomas. En för mig helt ny bekantskap, men jag känner på mig att detta kan vara början på en underbar vänskap ...

Jag hann nu inte läsa särskilt långt tillsammans med dagens soppa, men njöt helt och fullt av den fantastiskt snygga boken. Det framgår nu inte av bilden (som jag lånat av Adlibris utan att fråga), men bokens sidokanter är svärtade vilket ger ett mycket mystiskt och spännande intryck. Och stiligt! 

Liten Kambodja-festival

Har precis läst ut Jesper Huors bok Sista resan till Pnohm Pehn som handlar om Kambodja. Om Kambodjas historia, särskilt revolutionen och skräckväldet under röda khmererna, och vad som hände med Jespers egen pappa, Someth Huor, som en dag lämnade fru och barn i Berlin, där han var diplomat för att återvända till Kambodja. Det är skakande läsning. Someth Huor blev mördad, redan efter några dagar i sitt forna hemland.

Det märks att Jesper Huor är journalist, för det är med journalistens arbetssätt han tar tag i sin egen historia och inte minst i sina föräldrars. Helt rätt val, eftersom historien han berättar i högsta grad är både personlig och privat. Men det blir aldrig smetigt. Han försöker inte försköna, han försöker förstå och förklara.

Nu ska jag börja läsa Peter Fröberg Idlings Pol Pots leende, som i vissa delar faktiskt återger samma historia som Huor berättar. Bland annat reser en svensk vänförening med Jan Myrdal (och Jesper Huors mamma bland andra) i spetsen till Kambodja och reser runt i landet. De skriver artiklar, fotar och dokumenterar sin resa och sprider en mycket positiv bild av landet när de återvänder till Sverige. Om jag har förtsått det hela rätt är det idag bara Jan Myrdal som hårdnackat försvarar den märkliga regimen som rådde i Kambodja. Nå, mer om det lär jag lära mig med nästa bok på listan, Pol Pots Leende alltså.

Nytt år - gammal läsning

Jag börjar det nya året med att avsluta en bok som jag nästan läste ut i somras, men som av någon anledning har blivit liggande. Det är Virginia Woolfs Ögonblick av frihet - Dagboksblad 1915-1941. Jag har precis avslutat året 1939 och det är krig i Europa. VW:s anteckningar är ganska korta, men precisa, och man anar hur det kändes att leva i en tid då världen stod inför hotet från nazismen. Det slår mig hur blåögda även dessa upplysta och intelligenta människor verkar och hur de in i det längsta hoppades på en fredlig lösning.

Min sista bok 2008 blev som jag nämnt tidigare Rosario är död av Majgull Axelsson. Det var skrämmande och brutal läsning, men också mycket bra.

Jag längtar efter att mina nya böcker ska komma, men jag misstänker att vi hinner åka norrut innan paketet når fram, så det blir nog att leta i bokhyllan efter läsning över trettonhelgen. Det är kanske dags för en Murakami igen?

Sträckläsning

På grund av sängläge sedan juldagen har jag läst enormt mycket. Sputnikälskling tog slut på knappt två dagar och ÅÅÅÅÅÅÅ vad jag tyckte om den. Jag tror faktiskt att den seglar upp på vinnarpallen av mina Murakami-favoriter. Eller tampas i alla fall om den där förstaplatsen i hård konkurrens med Fågeln som vrider upp världen. Ibland så lämnar ju Murakami läsaren lite åt sitt eget öde och det är många lösa tåtar att försöka knyppla ihop. Ibland kan det verka störande, många har jag märkt, irriterar sig på bristen av vägledning genom ibland komplexa texter. Men här tycker jag att han trots ett halvöppet slut knyter ihop historien - om än löst - men ändå.

Sedan tog jag mig an nästa salong-bok, det vill säga Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson. Tidigare har jag bara läst Aprilhäxan av samma författare, en bok jag tyckte mycket om. Is och vatten, vatten och is gör mig inte besviken. Historien är en slags deckarhistoria, skulle jag vilja säga fastän jag hör redan massor som protesterar. Och med samma driv som i en god deckare kunde jag knappt lägga ifrån mig boken och den tog slut alldeles för fort. Jag har massor mer att säga om denna, men väntar förstås tills vi Wind Up Women ses nästa gång. Faktiskt bara om två veckor.

Nu läser jag Sista resan till Pnohm Pehn av Jesper Huor. Den ingår i min egen lilla Kambodja -festival, där den hittills enda andra boken utgörs av Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den står således i tur. 

Därefter ska jag ta mig an två riktiga tjockisar: De välvilliga av Jonathan Littel och Blonde av Joyce Carol Oates.

Vart tog alla hårda klappar vägen?

Jag vet inte när detta kan ha hänt senast, om någonsin, men faktum är att jag bara fick en enda bok i julklapp. Och den räknas knappt eftersom det var en blogg samlad i bokform. Dessutom har den där högen vid sängen som jag skrev om i Mycket vill ha mer minskat betydligt till att snart vara obefintlig. För att råda bot på detta har jag beställt ett antal nya böcker idag.

No longer human av Osamu Dazai. "Bättre än Norwegian Wood" enligt en kompis, så den måste jag ju bara läsa.

The Inheritance of Loss av Kiran Desai. Utspelar sig i en by vid Himalayas fot och handlar om en pensionerad och bitter indisk domare vars tillvaro vänds upp och ned när hans barnbarn, den unga Sai, blir föräldralös och kommer för att bo hos honom. Vinnare av Booker prize.

Things fall apart av Chinua Achebe. Enligt Adlibris har denna debut blivit en klassiker inom den moderna afrikanska litteraturen. Jag är inte alls bra på afrikansk litteratur och tyckte jag att det var dags att ändra på det.

Half of a yellow sun av Adichie Ngozi. Mera från Afrika. Denna roman handlar om tvillingsystrarna Olannas och Kainenes liv i krigets i Nigeria. Vinnare av 2007 års Orange Prize.

Nu väntar jag bara på att paketet ska dimpa ner så att jag kan försvinna in i nya historier och människoöden. Till dess ska jag läsa ut Rosario är död. En roman som jag verkligen kämpar för att ta mig igenom. Inte för att det på något sätt är en dålig bok utan för att det den handlar om på alla sätt är vidrigt.

Murakami-lover c'est moi

Efter vampyrerna satte jag tänderna i (förlåt, kunde inte låta bli) Sputnikälskling som jag fick av Anna-Karin i födelsedagspresent och som jag velat läsa ända sedan dess, men annat har kommit emellan. 

Nu fanns emellertid INGENTING mellan mig och Haruki senaste översatta till svenska (för boken är från 1999, men översättningen och den svenska utgåvan från 2008). 

I love it. Den uppfyller hittills alla mina höga krav på en härlig Murakami och min enda sorg är att den snart tar slut. Jag hittar teman, symboler och likheter ur de böckerna av samme författare jag hittills läst (vilka är Kafka på Stranden, Norwegian Wood, Fågeln som vrider upp världen och After the Quake, i den ordningen) vilket får mig att känna mig smart och som en insatt Murakamikännare. Jag njuter helt okristiskt och kommer med stor sannolikhet att låta trycka upp en tröja med texten Murakami-lover eller dylikt. Sitter därför och spanar in Bokhoras webbshop, där man faktiskt KAN göra egna författartröjor. Vi borde verkligen göra varsin till oss i Wind Up Women!

Säg att jag är välkommen!

Har sträckläst Låt den rätte komma in av  John Ajvide Lindqvist. Svårt att säga hur lång tid det tog, jag sov ju till exempel i natt, men i stort sett hela dagen idag har jag läst, läst läst. och vad ska jag säga om boken? Var den jättebra eftersom jag inte kunde lägga den ifrån mig? Ja, på ett sätt var den det. Jag kunde ju som nämnts de facto inte lägga den ifrån mig, ivrig som jag var att få veta vad som skulle hända. Jag läste så snabbt att jag titt som tätt missade vad som skedde i berättelsen och var tvungen att gå tillbaka några stycken för att få allt på plats. Helt klart läsvärd och helt klart en bladvändare. Fascinerande förstås, men b r a? Nej, jag kan inte bestämma mig. det var för det första för många personer i berättelsen och jag kunde inte hålla reda på dem alla. Men de viktigaste karaktärerna höll jag förstås reda på, men drabbades av Martha -syndromet (vad vi tyckte om Lessings Martha finns här): jag gillade inte huvudpersonen, Oskar. Däremot gillade jag vampyren Eli, och några ur alkisgänget. Jag gillade verkligen själva vampyrinslagen, på samma fascinerande sätt som när jag läste Anne Rices vampyrböcker med stor förtjusning för femton år sedan. Ska jag se filmen? Ja, kanske. Väntar nog tills den kommer på DVD. Betyg: tre huggtänder av fem.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Årets hårda klappar

Ett antal böcker väntar på att bli inslagna, här kommer några av dem.

Till miljöintresserade mamma:
Makten över klimatet av Christian Azar. Svenskan lovordar den som "den bästa klimatboken hitintills" och att den "väcker respekt".

Till historieintresserade svärfar
Edelcrant förbindelser av Malte Persson. Catrin har redan börjat läsa den så vi får se vad hon ger den för slutbetyg.

Till min man
Friday night lights. Den kan väl inte vara lika bra som tv-serien? I så fall är det en litterär fullträff. Jag blir dock lite nervös när jag ser vad andra köpare har köpt för böcker på Adlibris...

Till brorsonen, 7 år
Hur man blir upptäckare: en handbok för äventyrare.
"Henry Hardcastle, grundaren av Sällskapet för orädda upptäckare har nedtecknat sitt kunnande för att hjälpa unga äventyrare". En fin bok med popuppflikar som kan gå hem hos en liten kille eller så är den bara supertöntig.

Till brorsdottern, 4 år
Barna Hedenhös av Bertil Almqvist. Ljuva barndomsminnen av Sten och Flisa, fast jag undrar hur den håller för en omläsning i dag.

Till lilla fröken, 2 år
Någon bok om Bu och bä, kanske i blåsväder eller Bu och bä får besök. Det finns många bra svenska barnboksförfattare och böckerna om Bu och bä innehåller lagom mycket text för en tvååring.

Nu återstår att se om jag har varit snäll och om jag får några hårda klappar...