Torka aldrig tårar utan handskar utläst

Jag läste ut den tredje och sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar för ett par dagar sedan. Mycket bra. Har sedan dess tänkt på att medan mitt 19-åriga jag just flyttat till Stockholm, tog de första stegen i mitt vuxna liv och gjorde staden till min, gick dessa likaledes unga människor på samma gator och levde sin sista tid. Märklig känsla. Sliding doors.

Fortsätter nu att läsa mig igenom högen av böcker vid sängen Näst på tur kanske Cutting for stone av Abraham Verghese?

Alice Munro alltså!

Jag hojtade till lite av glädje där jag satt på lunchrestaurangen och lyssnade på när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs. Gillar ju Munro mycket och har kort skrivit om Too much happiness här. Jag blev liksom lite knockad av den kommer jag ihåg.

Wind up Women har ju som tradition att alltid läsa Nobelpristagaren, men i år har vi redan klarat av det eftersom vi läste Dear Life (Brinnande livet) redan i början av sommaren. Catrin har skrivit om det i Sommarens sista salong. Vi får se hur vi gör med det. Personligen tycker jag att man inte kan läsa för mycket av Munro!

Innan floden tar oss

Jag måste erkänna att jag till en början inte tyckte att  Innan floden tar oss var så särskilt bra. Framförallt  tyckte jag att de västerländska karaktärerna var alldeles för stereotypa, platta och förväntade. Den parallella historien om syskonen Mukta, Nazrin och Mila fångade mig mycket mer än den om biståndschefen Sofia och hennes familj och den priviligerade ambassadvärld de möter, även om också flickorna kändes väl endimensionella. Samtidigt tyckte jag att det var en spännande historia som berättades och att det var tydligt att Helena Thorfinn kan det hon skriver om. Jag ville inte sluta läsa. Och långsamt blev det mindre viktigt hur personerna beskrevs, mer viktigt att få följa bokens centrala och övergripande fråga. Den om vårt bistånd till fattiga länder, om idealism, pragmatism och om hur komplicerad och djupt orättvis vår värld är.

Nu när jag har läst ut boken tänker jag att karaktärerna kanske behövde vara stereotypa och endimensionella för att tydliggöra det som Thorfinn egentligen vill berätta om. Jag vet inte. Men jag vet att jag ändå blev berörd, såpass att jag fällde en tår mot slutet. Jag ska inte berätta varför, eftersom jag inte vill avslöja vad som händer. Ni får läsa själva!

Jag - en bokkonsument

Jag skriver alltid mina blogginlägg tämligen spontant och sitter inte och filar speciellt länge på mina texter innan jag publicerar. Jag tänker inte på dem som någon sorts recension utan snarare som mina personliga reflektioner och tankar. Nu har jag precis gjort det om Helena Thorfinns Innan floden tar oss, men denna gång känner jag att jag vill tänka igenom mina intryck en gång till. Medan jag gör det kör jag bokkonsumentsenkät från Bokhora. Varsågoda!

Senast inköpta inbundna bok: Torka aldrig tårar utan handskar, del 3, Döden av Jonas Gardell.
Senast köpta pocketbok: Heja, heja av Martina Haag
Favoritgenre: Oj, svårt. Jag har bättre koll på vad jag inte läser, nämligen deckare. Hm, pass.
Ultimata längden på en bok: Det beror ju väldigt mycket på boken, men rent generellt säger jag 300-400 sidor. Är inget stort fan av tegelstenar.
Favoritbokhandel: Den ligger på Marelybone High Street i London och heter Daunt Books. Den har jag bloggat om lite då och då, och det har även Catrin gjort både här och där. Just i detta nu blev jag helt uppiggad av att tänka på att jag om några veckor kommer att vara i London igen. Måste få till ett besök på Daunts då.
Favoritbibliotek: Lika bra att direkt erkänna att jag är ganska dålig på att nyttja bibliotek. Trots att jag älskar dem och tycker att de är så viktiga. Sonen och jag besöker i alla fall ganska regelbundet vårt i Solna. Och om somrarna är det tradition att låna semesterläsning till samma son på biblioteket i Kramfors. Båda har otroligt trevlig och kunnig personal!
Favoritplats att läsa (i hemmet): Badkaret! Men nu har jag ju inget längre (åh, vad jag saknar det), så nu blir det för det mesta i min egen lilla läshörna eller sängen. 
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Vid havet - Medelhavet helst (åh, vad jag saknar också detta) - eller på tåg.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Jag köper mest i pocket, eftersom inbundna böcker är så tunga att bära på i väskan till och från jobb. När jag köper inbundet är det oftast för att jag vill ha boken direkt när den kommer ut och i några fall också för att det är en riktig favoritförfattare som t ex Ian McEwan. 
Bästa lässnackset: choklad (men inte för varm, man vill inte kladda ner sidorna)
Bästa läsdrycken: Räknar utan inbördes ordning upp te, kaffe och vin.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Om jag fick välja - en spinnande katt i knät. Men nu får jag inte det så då får det bli Katie Melua, Sophie Zelmani eller sonen som grejar.
När på dygnet läser du helst? Närhelst jag kan. Läser jag vid läggdags har jag dock en tendens att endera somna mitt i en mening eller inte kunna sluta så att det blir alldeles för sent innan jag släcker, så dagtid bäst.
Bästa bakfylleläsningen: Tidningar man bläddrar i för att titta på bilder mest.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Här funkar precis allt och här sker större delen av min läsning under vardagar.

Jag läser igen!

Ja, det har ni kanske redan märkt - att jag läser igen och att jag bloggar om det jag läser. Kanske inte om allt, men en del. Jag är så himla glad för det. Hatar när jag hamnar i lässvackor. Jag ville bara säga det. Nu håller vi väl tummarna för att nästa lässvacka är långt borta? Livet blir ju så mycket tommare utan böcker.

Sweet Tooth

Ian McEwan är som bekant en av mina absoluta favoritförfattare. Enduring Love och A child in time är på min topplista över bästa böcker och jag har alltid höga förväntningar på denna författare när han kommer med något nytt. Men redan vid förra romanen Solar saknade jag McEwan när han är som bäst och tyvärr är inte Sweet Tooth boken där han är tillbaka i toppform. Tvärtom. Thomas Anderberg skriver i sin recension i DN "Det smärtar att säga det, men hans litterära bana som kantas av höjdpunkter sluttar nu betänkligt" och jag är nästan benägen att hålla med. Men bara nästan. Jag hoppas och tror mer på en tillfällig svacka.

Naturligtvis kan jag se intressanta delar i berättelsen om Serena Frome. En diskussion om vad som är god litteratur, hur en historia arbetas fram och byggs upp. Det metalitterära perspektivet. Att Ian McEwan väver in sig själv, sitt eget författarskap i berättelsen. Men allvarligt talat, det blir inte tillräckligt intressant och vändningen i berättelsen, när allt får sin förklaring, kommer för sent - då har jag redan tröttnat. Om jag saknade den händelsen som blir avgörande i karaktärernas liv, som ställer allt på ända i förra boken Solar, så gör jag det ännu mer här. Jag saknar McEwans skärpa, hans förmåga att beskriva psykologiska skeenden, hur våra val påverkar våra liv. Det som jag vet att han är så bra på. Och jag hoppas innerligt att nästa alster kommer att innehålla allt detta.

Förutom DN, så har t ex både SvD och Kulturnytt recenserat.

Nu fortsätter jag min läsning med den tredje och avslutande delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar samt Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. 

Heja, heja - eller när Martina Haag fick mig att brista ut i välbehövligt gapskratt

Den senaste tiden har jag ägnat mig ganska så helhjärtat åt Ian McEwans Sweet Tooth. Jag älskar ju som bekant Mr McEwan, men den här gången vill det inte riktigt ta sig. Jag har nästan kommit till slutet och jag väntar liksom fortfarande på att berättelsen ska börja. Det kan ju aldrig vara ett bra tecken? Mer om detta i ett annat inlägg, men jag har känt ett behov av annan läsning ett tag måste jag erkänna. Så idag när jag fick syn på Martina Haags Heja Heja i den lokala affären slog jag till. Och nu har jag läst ut den.

En gång i tiden hatade jag att springa. Alltså verkligen avskydde att springa. Jag kunde inte tänka mig något tråkigare. Men då och då lyckades den andra vuxna i det här hemmet lura ut mig på en runda. Det var vedervärdigt. I mitt huvud malde samma sak om och om igen: Varför springer du när du kan gå? Det var då. För plötsligt för några år sedan började jag tycka att det var roligt att springa och nu gör jag det regelbundet. Och det hela började ungefär som för Martina Haag. Jag insåg att jag var för otränad för mitt eget bästa och att det var dags att göra något åt saken. Idag blir jag rastlös och lite frustrerad om jag inte kommer iväg på att par runder i veckan. Igenkänningsfaktorn är därför hög  rakt igenom läsningen, från den första mördande turen på tolv minuter till de sista sidornas beskrivning av ett... nej, jag har aldrig sprungit ett maraton. Men beskrivningen av nästan allt som leder fram till de längre loppen och det där maratonet i Venedig, det känner jag igen det mesta av. Och jag gapskrattar mig igenom stora delar av läsningen. Ett gapskratt som var mycket välkommet. Nu känner jag mig peppad för att ge mig på ett riktigt långt lopp. Inte ett maraton, men kanske en halvmara? Vi får se.

Franska frestelser ...

Sommarens läsning har inte bara inneburit Agaat och Lena Nyman för min del utan även lite annat smått och gott. Till exempel lite trevlig fransk litteratur, föredömligt utgiven på trevliga Sekwa förlag.

Jag började sommaren med den lilla korta romanen Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt, som handlar om en medelålders kvinna, Jo, som har en sybehörsaffär som inte går strålande, en blogg om sömnad och handarbete, en man (som också heter Jo) som verkar lagom hygglig, två utflyttade barn och på det hela taget ett vanligt liv. Så vinner hon högsta vinsten på lotto. Och allt ställs på ända. Men inte på det sättet som jag gissade och när jag trodde att jag hade listat ut nästa steg, blev jag förvånad igen. Så den lilla historien som jag trodde var en förutsägbar,  men trevlig bagatell, var något helt annat. Trevlig föralldel, och puttrig som en fransk småstad, men med en aning bitter eftersmak. Klart läsvärd, även om den inte går till historien  - i alla fall inte på min topplista.

Sekwa förlag brukar borga för god kvalitet och jag gillar verkligen deras utgivning överlag. Igelkottens elegans  av Muriel Barbéry var ett av mina första möten med förlaget, jag köpte och läste förstås Smaken av samma författare. Slukade Tatiana de Rosnays Bumerang och uppskattade även (till en viss del) Huset du älskade.  Den enda bok från Sekwa jag blivit riktigt besviken är Drömbokhandeln (varför skrev jag om här), men måste i alla fall ge förlaget en eloge för skicklig marknadsföring av densamma. Jag var så pepp och intresserad av den innan den ens getts ut tack vare skojig kommunikation kring boken.

Förra sommaren bestod halva min läshög av böcker från Sekwa. Så även i år visar det sig, förutom Grégoire Delacourt har jag även läst Underjordiska timmar av Delphine de Vigan och kod 400 av Sophie Divry. Jag kom aldrig riktigt bra in i kod 400, det är en lång monolog, som jag fann lite tröttsam tyvärr. Men Underjordiska timmar! Den gick inte att sluta läsa. Det är en ganska lågmäld berättelse, där det inte händer så mycket alls på det fysiska planet, samtidigt som det händer massor mentalt med huvudpersonen. Otroligt välskrivet och drabbande.
Nu surfar jag vidare på Sekwas hemsida och letar efter nya godbitar ...

3 saker

1. Jag är glad att vi valt att läsa Didions Ett år av magiskt tänkande, eftersom den är så hiskeligt bra. Det vet jag eftersom jag redan läst den.
2. Jag är också helt säker på att jag skrivit ett blogginlägg om detta, men hur jag än letar i bloggen kan jag inte hitta det. Hittar bara ett där jag kort konstaterar att Didions Blue Nights är så bra att den tar mig ur det läskoma som jag befunnit mig i. Jag måste bli bättre på att sätta etiketter på mina blogginlägg.
3. Att bläddra runt i bloggen och olika år får mig att känna mig gammal. Saker som jag läste för flera år sedan känns som igår och jag tappar greppet om tiden. Skrämmande.

Uppdatering: Retade mig så på att jag inte kunde hitta blogginlägget. Och tada, trägen vinner. Här är det - det försvunna blogginlägget! (Vänner i salongen, läs ej förrän ni själva har läst.)

Flera år av magiskt hyllvärmande

ÄNTLIGEN! På måndagskvällen hade den litterära salongen Wind Up Women säsongsstart för hösten - och vilken start! Böckerna som lästs under sommaren var Marlene van Niekerks Agaat och Annika Perssons biografi över Lena Nyman.

Vi var alla imponerade av Lena Nyman och fascinerade av hennes liv. Likasp var vi överens om att Annika Persson lagt ner mycket jobb på research, men vi var flera som också tyckte att hon borde nog fått lite mer hjälp av sin redaktör att stryka onödiga upprepningar och lite stolpigt, uppsatsmässigt språk.
Men i stort sett var vi eniga och skålade i champagne till Lena Nymans ära och minne.

Vad gäller Agaat gick åsikterna mer isär. Jag och Anna-Karin var överförtjusta i Agaat, Cattis tyckte inte om den alls och hade därför slutat läsa efter ett tag. Anna och Mia hade inte hunnit klart och var mer försiktiga i sina uttalanden medan David hade inte läst den alls, men lånade mitt exemplar. För min del kvalar den in som kanske inte den bästa boken jag någonsin läst, men lätt bland topp-tio. Jag kunde ju inte hålla mig efter att ha läst ut den rekordsnabbt och skrev ner några tankar om den redan i somras.

Så kom vi till slutet av kvällen och ny bok skulle väljas. I vanliga fall har vi massor av förslag och svårt att välja av den anledningen - men nu var det som förgjort. Förslag på böcker som vi hört om nyligen kastades upp i luften, som till exempel Wolf Hall av Hilary Mantel (det var mitt förslag, men det röstades ner på grund av för tjock och tung bok), Lena Anderssons nya Egenmäktigt förfarande (lysande titel och värd att läsa bara för den!), Sami Saids Väldigt sällan fin och så förstås den nya, Monomani som handlar om hur han skriver första boken, vi funderade på Kjell Westö och hans senaste Hägring 38, vi var inne på en klassiker och titlar som kom upp var till exempel Brott och Straff, Stolthet och fördom, Farmor och vår Herre, men också mer moderna klassiker som till exempel Kerstin Ekmans tetralogi Kvinnorna och staden. Det var bra nära att vi valde Kerstin Ekman, men så vände diskussionerna igen och till slut valde vi Joan Didion och Ett år av magiskt tänkande.

Det är en sådan bok som jag köpte för länge sedan, kanhända redan när den precis kommit ut. Den låg sedan länge i att-läsa-högen på nattduksbordet, för att senare flytta in i bokhyllan och där har den stått sedan dess och värmt hyllan. Men nu blir den läst! Skoj för både den och mig.

McEwan talar till mig

Jag blev lite munter när jag sex sidor in i Sweet Tooth stötte på följande när det gäller vad huvudpersonen söker i en bra bok:  I didn't bother much with themes or felicitous phrases and skipped fine descriptions of weather, landscapes and interiors. I wanted characters I could believe in, and I wanted to be made curious about what was to happen with them. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Och som av en händelse är det precis vad McEwan ger - en bra historia och trovärdiga personer som engagerar. Vanligtvis alltså. Jag har inte kommit så långt i Sweet Tooth att jag kan säga något om den saken än. Även om det är lovande så här långt.