En i taget eller flera på en gång?

Jag har alltid alltid alltid, så länge jag har kunnat läsa banne mig, haft flera böcker på gång samtidigt. Cattis har det också, som hon så målande beskriver i bloggposten Mycket vill ha mer. Men jag angriper litteraturen på ett helt annat sätt. Det där med en pocket i handväskan händer till exempel sällan eller aldrig. Ej heller får stora tunga boken enbart intas i läsfåtöljen. Nej i stort sett alla - med några undantag givetvis - intas till sängs. Visst läser jag i fåtöljen också, men då hämtar jag helet enkelt den bok som jag ska läsa från högen på nattduksbordet.

Den nyss nämnda högen består alltid av minst fem böcker, ofta fler. Just nu ligger i själva läshögen Storm över Frankrike - som ska vara färdigläst till den 9 oktober då vi i WOW har vår nästa träff, Reglerna som jag skrivit om några gånger redan - den kräver koncentration och passar inte alls att läsa i när jag är för trött, After the Quake (på Mias inrådan läser jag den på engelska) finns där också - den var min reskamrat till Nice i förra veckan på grund av storlek och ringa vikt och Edelcrantz förbindelser som jag inte kunde låta bli att börja på för ett tag sedan, men som jag inte kommer vidar ei för tillfället.

Bredvid läshögen ligger vänthögen. Där finns hela mitt senaste bokpaket från AdLibris: De välvilliga av Jonathan Littel, Boktjuven av Markus Zusak och Hon älskade av Helena Henschen (vansinnigt sugen på att börja med den efter att ha läst Cattis inlägg!). Sedan länge ligger också On Chesil Beach av Ian McEwan som jag har lånat av Cattis, men alltså ännu ej börjat på, Blonde av Joyce Carol Oates eftersom jag trots att jag är en stor Oates-supporter faktiskt ännu ej läst den, samt Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part av Anna Gavalda som jag köpte eftersom jag vill läsa mer på franska, men absolut inte orkar med något alltför betungande. Jag läste Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda förra året, översatt dock, och tyckte att den var okej - förstår över huvud taget inte alls de översvallande recensioner boken har fått, men som sagt okej. Så därför finns alltså den lilla volymen (157 sidor) Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part i min vänthög.

Slutligen har jag också en hög med "nästan avslutade böcker" - böcker jag av någon anledning lagt ifrån mig innan jag läst ut dem, men som ändå får ligga kvar ifall jag får feeling att avsluta dem någon gång. I den högen ligger just nu Spinalonga av Arne Sundelin, Pluras självbiografi och tredje delen om den kvinnliga detektiven i Botswana, har till och med glömt vad boken heter.
Alla dessa ska sannolikt läsas ut vid tillfälle. Eller inte - och då är det dags för dem att flytta in i bokhyllan.

Uppslukande läsning

Vissa romaner bara kastar man sig över och slukar från pärm till pärm nästan utan att lägga dem ifrån sig. Hon älskade var en sådan roman för mig. Nu är det ju visserligen lite svårt att sluka en bok från pärm till pärm när man har en tvååring som pockar på uppmärksamhet, men varje ledig stund de senaste dagarna har ägnats åt Helena Henschens berättelse om sin farmor Signe Thiel.

Romanen tar sin början 1885, då Signe föds. Vi får sedan följa henne till andra världskrigets slut. Signe Thiel levde ett oerhört spännande liv. Hon fick uppleva två världskrig, se nazismens framväxt på nära håll och besökte Sovjet när Lenin låg för döden. Hon umgicks med Ellen Key och var engagerad i Fredrika Bremer förbundet. Hos hennes mor, Anna, var tidens författare flitiga gäster. Hennes pappa var bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel. Under andra världskriget öppnade hon sitt hem för judiska flyktingar och hon deltog i arbetet med en svensk motståndsrörelse.

Genom hela romanen lyser kärleken som en stark drivkraft. Hon gifter och skiljer sig två gånger, föder sex barn och inleder till sist ett förhållande med den tyske hjärnfoskaren Oskar Vogt, en gift man.

Jag är tagen av hennes levnadsöde och förförd av Helena Henschens fina skildring och språk. Jag kommer också på mig själv med att dra paralleller till Virginia Woolf som levde under samma tid. Likheterna finns där i uppväxt och umgänge. Ändå är de så olika och valde så olika liv.

Mycket vill ha mer

En sak som jag har märkt sedan vi startade vår litterära salong är att mitt behov av att läsa har blivit ännu större. Jag hade en gång en kollega som sa att hennes största sorg i livet var att hon aldrig skulle hinna läsa alla böcker som hon ville under sitt liv. Jag har alltid tyckt att det var fint sagt, men på sistone har den vetskapen också börjat skapa en viss panik. För det är ju sant - det kommer alltid att finnas en massa bra böcker som jag aldrig kommer att hinna läsa. Samma kollega lärde mig också att man inte behövde läsa klart en bok bara för att man måste. Är den inte bra eller tycker man inte om den är det bara att lägga den åt sidan. Klok kvinna.

Nu har jag i alla fall märkt en ny tendens i mitt läsande - jag har flera böcker på gång samtidigt. Det har jag i och för sig nästan alltid haft (ni vet, en pocket är bra att ha på bussen, stora tunga boken passar bäst i läsfåtöljen o s v) men nu är det värre än vanligt. Således läser jag för tillfället Storm över Frankrike till nästa träff, Murakamis Kafka on the shore (eftersom jag aldrig läste klart den i början av sommaren - och det har absolut ingenting att göra med att jag inte tycker om den), Helena Henschens Hon älskade (nyinförskaffad och nyss påbörjad, men oj så lovande), Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa och Virginia Woolfs dagbok 1915-1941 (Ögonblick av frihet).

Den sistnämnda är jag nästan klar med och det har varit fascinerande läsning. Virginia Woolf framstår som en så vanlig, ibland mycket missunsam och ofta faktiskt otrevlig person, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka om henne. Mest fascinerande är den tid hon levde i och alla de människor hon mötte och umgicks med. Där kan man verkligen tala om litterära och intellektuella samtal. En anglofil som jag finner det också oerhört spännande att få röra sig i ett London från början av förra seklet.

Ett av Virginia Woolfs många projekt var att läsa alla klassiker. Se där, en människa som kanske faktiskt hann med att läsa allt hon ville under sin livstid!

God smak

När det gäller litteratur är det ofta den goda smaken som är den rätta. Kiosklitteratur, massproducerade deckare m.m. är inte vad man berättar om när man får frågan "Om man har läst något bra på sistone".
I somras körde jag fast i Doris Lessings En fläkt av stormen. Hennes utdragna beskrivningar av Marthas möten i kommunistiska kretsar gjorde att jag helt tappade sugen att läsa. Efter en tids bläddrande i månadsmagasin var jag mogen att övergå till matlitteratur, en snäll inkörsport till den tyngre litteraturen. Jag började med Erik Videgårds Ät mig som varvar recept med matminnen på ett trevligt sätt. Sedan hamnade jag i den testosteronstinna restaurangbranschen via Hett av New York-journalisten Bill Buford. Den avhandlar den italienska kokkonsten på ett sätt som får snålvattnet att rinna till och fick mig att fantisera över polentor, stora blodiga biffar och den perfekta pastan. Så den goda smaken via matböcker väckte mitt läsintresse på nytt.

Ibland blir saker mycket bättre än man tror

Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra när jag frågade Catrin om vi inte skulle starta någon sorts bokcirkel. Jag hade så länge längtat efter att få prata med likasinnade om LITTERATUR. Det verkade så kul att träffas och prata läsupplevelser, men jag var säker på att alla likasinnade som jag kände redan var fast i cirklar på olika håll. Så svarade då Catrin att det var hon inte alls och att hon var med, men att hon tyckte att vi skulle starta "en litterär salong". Såklart. Så blev det. Och så bra det blev.

Själva upplägget att ses på trevlig krog, med god mat och gott vin är oslagbart. Oslagbara är också mina gamla och nya vänner i den litterära salongen. Samtalen är stimulerande, roliga, initierade och bara allmänt sköna. Nu längtar jag till nästa gång vi ses, då vi ska prata om Storm över Frankrike. Jag är mycket nyfiken på vad de andra tycker.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så bra - men jag är mycket glad att det blev det!

Uppslag i Amelia Höst om oss!

I Amelia, temanumret HÖST, är det ett reportage om vår litterära salong! Där sitter vi så fint på Järnet (som därmed får en hel del gratisreklam), äter leverpastejsmackor och dricker vin. Till just denna träff, när bilden togs, hade vi läst (läst om, men för många av oss var det längesedan) Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Vi var rörande överens om att den inte är en klassiker för intet - den känns trots tidsmarkörerna helt aktuell. Att berätta om kärlek och mänskliga relationer går förstås aldrig ur tiden.

Liksom många andra litteraturintresserade blev jag helt besatt av Söderberg någon gång i sena tonåren och slukade allt, allt allt - romaner, pjäser, noveller. Några år senare, när jag läste litteraturvetenskap kom Bure Holmbäcks stora Söderbergbiografi ut och likaså den slukades, även om jag tyckte den var lite väl långrandig ibland. Under min studietid i Frankrike skrev jag till och med ett examensarbete om Söderberg och Maupassant (en annan favorit), det var en ganska liten uppsats, men väl ett embryo till vad som skulle kunna bli något större, åtminstone en essä eller så.

Vad jag tycker är fantastiskt härligt och roande i alla Söderbergs romaner är bilden av Stockholm. Trots att mycket ser helt annorlunda ut idag, går det fortfarande att känna igen sig och vandra i Söderbergs fotspår - eller bör jag säga Arvids och Lydias i just det här fallet ...? Nog är det fler än jag som tittar upp mot Lydias fönster när man går över Johannes kyrkogård?

Och apropå Lydia, Cattis och Mia läste i direkt anslutning till vår Söderbergsession Gun-Britt Sundströms För Lydia. Den har jag inte läst! 

Det tomma biblioteket

Här är en bild på de tomma hyllorna i det tomma biblioteket, som jag skrev om här. Vi står alltså runt ett litet fönster direkt på torget och tittar ner. Ser du de tomma hyllorna? Det var som redan nämnts mycket gripande.

Tiden går fort när man har roligt

... och den formligen rinner iväg när man har något bra att läsa. Jag är helt uppslukad av Storm över Frankrike och kommer att ha läst ut den inom några dagar.

Nå, det innebär inga större problem eftersom jag på nattduksbordet fortfarande har både Reglerna och Edelcrantz förbindelser som väntar på att bli färdiglästa.

Och så har jag fått besked om allt jag beställde på AdLibris häromdagen nu har kommit och finns att hämta i NäraDej-butiken i mitt kvarter.

Berlin igår och Paris under brinnande krig

Under min vistelse i Berlin tidigare i veckan började jag att läsa Storm över Frankrike av Irène Némirovsky. Började med att läsa det långa förordet som behandlade Irène Némirovskys uppväxt i Ryssland och i Frankrike, hennes ganska korta liv och hur romanen kom till och till slut - efter 60 år i en resväska - kom till en förläggare.

I Sverige gavs den ut 2006 lär jag mig när jag söker recensioner och hittar till exempel Kaj Schuelers i SvD från april samma år.

Än så länge kan jag förstås inte ge något uttömmande utlåtande, men jag kan i alla fall drista mig till att säga att det verkar lovande. Mycket lovande. Och åter - roligt att upptäcka en författare som jag förut inte läst något av. Vad jag förstår var Némirovsky hyggligt framgångsrik under sin tid. Men inte hjälpte det mot nazismen.

Och apropå nazismen har jag alltså besökt Berlin den här veckan. Bland många studiebesök klämde vi också in en bussrundtur och fick på så sätt se hela staden. På ett torg vid Unter den Linden ligger operan och det gamla stadsbiblioteket, idag juridiska fakulteten. Det var här som nazisterna 1933 släpade böcker ur biblioteket och brände på torget. Bland annat böcker av den tyske författaren Heinrich Heine, som under sin levnad sa att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor" och blev därmed besannad.

Idag finns ett mycket speciellt minnesmärke på torget. Dels en skylt med Heines citat, dels ett tomt rum med tomma bokhyllor som ska symbolisera bioblioteketoch böckerna som inte fick finnas. Det tomma biblioteket kan man titta ner i genom en glasruta i gatan. Mycket gripande.

Efter att ha upplevt det, och fått mig mycket historia till livs, satte jag alltså igång med att läsa Storm över Frankrike. Och förflyttades raskt från Berlin 1933 till Paris 1940. Där blir jag kvar ett tag.

Bokinköp och söndagsläsning

I torsdags diskuterade vi inte enbart Joyce Carol Oates, som tidigare aviserat blev det även en hel del prat om sommarens läsning (snabbt avklarat för min del eftersom jag hela sommaren - förutom en helg när jag snabbläste Bitterfittan - haft att göra med Fågeln som vrider upp världen) och förstås så bestämde vi vad vi skulle läsa härnäst.

Valet föll på Irène Nemirovsky och Storm över Frankrike. Det var Cattis förslag som vi andra alltså också godkände. Redan på fredagen köpte jag en pocketutgåva hos Hanssons bokhandel, den ytterst trevliga lilla bokhandeln på sStora Nygatan som jag ju ändå passerar i stort sett dagligen.

Och apropå bokinköp är jag med stor sannolikhet AdLibris bästa kund. Och jag går på alla deras marknadsföringsknep. Till exempel skickas det nyhetsbrev med jämna mellanrum och jag tycker alltid att de erbjudanden som presenteras låter så oerhört spännande, varför jag i stort sett alltid köper något. Nu ikväll blev det en hel del ... Hon älskade av Helena Henschen, De välvilliga av Jonathan Littell (begriper inte hur jag ska rent praktiskt kunna läsa denna veritabla tegelsten - jag som i stort sett alltid läser i sängen - men på något sätt ska det väl gå), jag gick omedelbart på tricket om att köpa en roman och få en på köpet och romanen som erbjöds var Boktjuven: när döden berättar en historia måste du lyssna av en författare som heter Markus Zusak. Jag läste inte ens vad den handlade om - själva titeln var oemotståndlig. Och så fick jag då en pocket på köpet, Anne Tylers Och var hör du. Jag har bara läst en enda roman av Anne Tyler tidigare och jag var väl inte så värst imponerad, men det kan ju ändra sig. Så kunde jag inte heller låta bli att söka på "Murakami" och blev nästan, men bara nästan, ångestfylld eftersom det finns så mycket som jag inte har läst och jag vill läsa allt och det ska jag göra också men hindras för tillfället av monetära orsaker. Jag ville i alla fall unna mig (kan nästan inte skriva unna mig utan att hara Mia & Klara i bakhuvudet) något och valet föll på After the Quake, vilket jag faktiskt tackar Mia för (och nu menar jag om Mia här i salongen).
OCH. Jag kunde inte låta bli. Eftersom jag är sjukligt begiven på speciella anteckningsböcker, agendor och annat skrivmateriel så köpte jag också Murakami Diary 2009 (se bild. som jag fräckt lånat av Adlibris). Den beskrivs så här: "A diary suitable for fans of Murakami, fans of Vintage fiction and fans of unique design."

Nu återstår för mig att gå till sängs med Sara Mannheimer och Reglerna som trots det lilla formatet måste läsas mycket långsamt.

Svart flicka Vit flicka och lite om Fallen

Vi andra gillade också Svart flicka Vit flicka. Men inte lika mycket som Anna-Karin. Jag tycker att den här romanen lider av samma brister som Fallen av samma författare. den börjar fantastiskt, förväntningarna byggs upp, inytreigen tätnar och sedan lämnar Oates läsaren i sticket, som om hon inte orkar sy ihop det hela på slutet.

Men innan jag kom till slutet - säg sista åttondelen - tyckte jag mycket bra om boken. Huvudkaraktärerna är rätt så odrägliga båda två, men spännande på sitt sätt var och en. Låsta i konventioner och förväntningar, förväntningar både på sig själv aoch från omgivningen. Oates har använt den slutna universitetsmiljön tidigare, bland annat i Jag ska ta dig dit. Och utanförskap får man väl lov att säga är ett tema som går igenom hela hennes författarskap. Både Minette och Genna står båda utanför gemenskapen på studenthemmet, mer eller mindre självvalt från dem båda. Spelet dem emelllan är fängslande, även om jag som läsare har lust att ruska om Minette och be henne skärpa sig och inte vara så fientligt inställd till allt och alla och tull Genna vill jag säga ungefär det samma, men att istället för att fientlig inte ska vara så äckligt inställsam. Och mitt i alltihopa finns ju ett mysterium - vem är det som trakkasserar Minette? Är det Genna? De andra på studenthemmet. Eller Minette själv? I Gellerfeldts recension i SvD från januari i år skriver han att "De flesta läsare räknar nog snart ut vem som är just den skyldige/---/" och visst är det på ett sätt uppenbart, men helt säker går det inte att vara. Och några svar ges inte. Det gillade jag. Det hade gärna kunna vara än mer höljt i dunkel.

Men så kommer jag mot slutet och en märklig bihistoria rullas upp som tar sin början i ett traumatiskt barndomsminne för Genna. Här spelar företaget Dow Chemicals en roll och under läsningens gång funderar jag på om det inte är samma företag som pappan - Dick Burnaby - i Fallen processar emot? Jag blir tvungen att kolla en extra gång, tar fram Fallen ur bokhyllan och börjar leta. Visst hittar jag Dow Chemicals även i Fallen, om än i bisatster (företaget som det processas emot heter Swann Chemicals). Utan att dra några stora växlar på det kan man i alla fall konstatera att Oates bedriver en egen kampanj mot dessa företag - jag har ingen aning om de finns i verkligheten, men jag antar det.

Nå. I salongen konstaterade vi att Oates kanske är FÖR produktiv. skriver man en, ibland två romaner om året, ja då kanske man inte orkar sy ihop det på slutet?

SUCK

Det är med stor sorg som jag tvingas inse att jag inte kan vara med på vår träff ikväll. Det är sååå tråkigt! Inte blir det bättre av att jag istället tvingas jobba. Suck.

För att muntra upp mig själv bestämde jag mig för att ta en paus från jobbet för att istället skriva lite om den fantastiska bok som ni andra kommer att diskutera ikväll. För jag tycker att Svart flicka, vit flicka är fantastisk. Nu ska erkännas att jag generellt är mycket förtjust i Joyce Carole Oates böcker men jag måste ändå säga att den här var riktigt bra. En av hennes bättre. Kanske inte riktigt i klass med Blonde eller Den tatuerade flickan, men riktigt riktigt bra.

Det är något i hennes sätt att berätta som fångar mig. Det känns som om man virvlar fram i berättelsen. Lite fram och lite tillbaka, som om man får följa med i någons tankar. Ordningen är sällan logisk men berättelsen är ändå glasklar.

Jag gillar också hennes karaktärer, eller i vilket fall så fascineras jag av dem. I denna bok är båda huvudrollsinnehavarna tämligen odrägliga men ändå så otroligt intressanta. Oates karaktärer är aldrig förustsägbara eller platta.

Åh, jag hade verkligen velat vara med ikväll men hoppas få läsa lite mer om vad ni andra tyckte imorgon. Jag hoppas också att ni väljer ut något riktigt bra nya bok.

Imorgon är det dags! Äntligen!

Som jag har längtat. Efter de andra litterära systrarna, efter leverpastejssmörgås, efter Zinfandel-vin. Efter vittra diskussioner. Efter inte så vittra diskussioner. Efter vanligt småprat. Och nu har det blivit dags. Imorgon klockan sex på kvällen se vi på Järnet för att diskutera Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates. Och - det är jag övertygad om, en hel del Murakami också.

Vi blev ju liksom inte klara med den diskussionen i somras. På vår sista träff före sommaruppehållet kunde inte alla komma. Vi som träffades var noviser på Murakami, men oerhört förtjusta. För oss var alltså Kafka på stranden förstlingsverket, men Cattis och Mia hade båda läst Norwegian Wood.

Jag kastade mig över Norwegian Wood strax efter. Och efter att ha läst ut den har jag som sagt ägnat hela sommaren åt Fågeln som vrider upp världen. Om någon skulle fråga mig vilken av dem som var bäst kan jag omöjligt svara.

Jag vill säga Kafka på stranden, för att de fina och trovärdiga beskrivningarna av såväl huvudkaraktärer som bifigurer - hur märkliga och bisarra de än tycktes vara till en början. Jag vill också säga Norwegian Wood, för den vackra, men sorgliga kärlekshistorien, men också för gestaltningen av en ung människas tankar och tillstånd en viss period i livet - jag vill påstå att Norwegian Wood är en slags utvecklingroman. Och det finns scener ur romanen som jag fortfarande analyserar, tänker länge på och som har fastnat hos mig. Men, jag kan inte komma ifrån att min sommar förgylldes och fulländades av mina stunder med Fågeln som vrider upp världen. En riktig tjockis är det - över 700 sidor - och en märklig berättelse på många sätt och på flera plan samtidigt. Realistisk, övernaturlig, också den här berättelsen är en slags utvecklingshistoria samtidigt som den innehåller thrillerbetonande inslag som gift sig med en omöjlig kärlekshistoria.

Och jag upptäcker att även andra bokälskande bloggare gillar Murakami

Det ska bli mycket spännande att höra vad Anna, Mia, Cattis och Anna-Karin betat av i sommar.

Lessing följdes av Kihlgård

Vår tredje träff i salongen ägnades åt Doris Lessing och romanen Martha. I samma veva hade jag ett recensionsuppdrag som bland annat innebar "tips om läsning under julen". Så jag slog två flugor i en smäll och läste en massa Lessing. Just Martha hade jag lite svårt för, inte romanen som sådan, utan personen. Jag tyckte att hon var så osympatisk. Och visst var Marthas föräldrar jobbiga och trångsynta, men jag tycker att hon borde uppvisat lite mer vanligt hyfs helt enkelt. Anna var nog den av oss som tyckte bäst om Martha, både som person och roman betraktat.

Det krävdes inte så intensivt lobbyarbete för att få med sig de andra i valet av Peter Kihlgårds roman Kicki & Lasse. Jag hade köpt den redan när den kom ut, men så hade den av någon anledning blivit liggande på nattduksbordet där den bara väntade på att bli läst.

Jag var bekant med Kicki och Lasse sedan tidigare. De dyker nämligen upp redan i Kihlgårds novellsamling Serenader. Bilfärden från Arlanda in till Stockholm är i den en helt egen novell. Jag passade på att läsa om den innan jag gav mig på Kicki & Lasse. Mycket i berättelserna är exakt detsamma, hela stycken och meningar. Jag ser framför mig hur han öppnar sitt ursprungsdokument och går igenom det. Tar bort något han inte är helt nöjd med, lägger till något annat.

Och apropå Kihlgård. Precis dagarna innan den litterära salongen (då fortfarande namnlös) skulle ses för att prata om Kihlgård, åt jag lunch på Järnet. Och mer eller mindre snubblar över just Peter Kihlgård när jag var på väg därifrån. Han kändes så bekant att jag var på vippen att säga hej, men hejdade mig när jag kom på att vi faktiskt inte känner varandra. När jag hade gått några steg ångrade jag mig och ville vända tillbaka för att tala om hur mycket jag tycker om Strandmannen och att vår salong om bara några dagar skulle diskutera hans roman Kicki & Lasse. Men då var han försvunnen.