Jag är på resande fot och skulle förstås ha bra flygläsning. Hade inte så mycket tid på mig på Pocket Shop på Arlanda, men desto mer tid - lästid!- skulle infrias på de två flygningar som väntade mig; först Stockholm - Istanbul, följt av Istanbul - Dhaka.
Tre böcker inköptes: De imperfekta av Tom Rachman, Lilla Himlafågel av Joyce Carol Oates och Tre starka kvinnor av Marie Ndayie. Dessutom skulle jag få överta Innan floden tar oss av Helena Thrfinn (Helena var med i säsongspremiären av Babel och pratade om sin roman!), vilket jag var mycket intresserad av eftersom den utspelar sig i Bangladesh och det var dit jag var på väg.
Jag började dock med De imperfekta och blev fast från första sidan. När den kom för drygt ett år sedan var jag och klämde på den i bokhandeln vid ett flertal tillfällen, men jag hade så mycket annat på läslistan att det aldrig blev av att jag köpte den. Det är jag glad för nu, för aldrig har väl två långa flygresor gått så fort!
Handlingen utspelar sig på många plan samtidigt, men en röd tråd i boken är hur tidningen, som man väl får säga är huvudpersonen, kom till, blomstade och till slut dog. En kronologisk linje, alltså som varvas med kapitel som skiftar huvudperson, men karaktärerna dyker förstås upp i varandras kapitel. Jag tycker att det är ett grepp som funkar! Det tyckte däremot inte Elise Björkman i Svd som i sin recension från förra året menade att kapitlen fungerar som hyfsade noveller men med krystade slut och tycker att RAchman borde ha skrivit en reportage istället. Det håller jag inte alls med om. Även om hon har en poäng i att kapitlen är novell-lika, hålls de ihop genom att hela eller delar persongalleriet återfinns i varje kapitel. JAg håler däremot med henne om att vissa är lite tunt porträtterade, ch särskilt gäller det kvinnorna. Synd, men jag lät mig inte nedslås utan blev helt och håller ivägsvept till Rom från 50-talet och framåt och engagerar mig i de olika tidningsmedarbetarbetarnas liv och leverne.
Visst är det en roman om en tidnings uppgång och fall, men jag fäster mig inte alls så mycket vid tidningsmiljön eller debatten om papperstidningens död, som den här boken på ett sätt är en del av. Snarare är det just personerna och deraslevnadsöden som griper mig.
Jag började dock med De imperfekta och blev fast från första sidan. När den kom för drygt ett år sedan var jag och klämde på den i bokhandeln vid ett flertal tillfällen, men jag hade så mycket annat på läslistan att det aldrig blev av att jag köpte den. Det är jag glad för nu, för aldrig har väl två långa flygresor gått så fort!
Handlingen utspelar sig på många plan samtidigt, men en röd tråd i boken är hur tidningen, som man väl får säga är huvudpersonen, kom till, blomstade och till slut dog. En kronologisk linje, alltså som varvas med kapitel som skiftar huvudperson, men karaktärerna dyker förstås upp i varandras kapitel. Jag tycker att det är ett grepp som funkar! Det tyckte däremot inte Elise Björkman i Svd som i sin recension från förra året menade att kapitlen fungerar som hyfsade noveller men med krystade slut och tycker att RAchman borde ha skrivit en reportage istället. Det håller jag inte alls med om. Även om hon har en poäng i att kapitlen är novell-lika, hålls de ihop genom att hela eller delar persongalleriet återfinns i varje kapitel. JAg håler däremot med henne om att vissa är lite tunt porträtterade, ch särskilt gäller det kvinnorna. Synd, men jag lät mig inte nedslås utan blev helt och håller ivägsvept till Rom från 50-talet och framåt och engagerar mig i de olika tidningsmedarbetarbetarnas liv och leverne.
Visst är det en roman om en tidnings uppgång och fall, men jag fäster mig inte alls så mycket vid tidningsmiljön eller debatten om papperstidningens död, som den här boken på ett sätt är en del av. Snarare är det just personerna och deraslevnadsöden som griper mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar