Jag har just lagt ifrån mig Spill av Sigrid Combüchen och är tudelad i mina känslor inför den. När vi träffades i salongen förra veckan hade de flesta av oss bara hunnit halvvägs, men vi var ganska eniga om att vi var lite besvikna. Till viss del berodde det säkert på att våra förväntningar varit skyhöga, men jag tror att medelbetyget efter läsningen så långt blev en trea.
Mitt största problem är att jag har svårt med alltför mycket detaljerat beskrivande som inte för berättelsen framåt. När allt står still i ett evigt nu, där varenda minsta liten sak ska beskrivas, vändas på, refereras till, ge upphov till långa associationer. Jag är fullt medveten om att det är en preferens hos mig och att det inte egentligen har att göra med om en bok är bra eller inte. Det är jag som inte uppskattar den tekniken. Likafullt blev det ett hinder för mig i läsandet av Spill. Jag hade också svårt för de olika berättelserna som vävdes in i varandra och ändå inte. Jga fick inte något grepp om de olika personerna - det fanns hela tiden en distans till dem.
Men Anna sa något på vår träff som jag fastnade vid. Vi pratade om en mycket lång redogörelse av träffar på internet vid en sökning på ett namn. Jag började läsa detta stycke om och om igen, men tappade hela tiden bort mig. Mest, tror jag, för att jag inte alls förstod vitsen med den, tills Anna sa att det finns något där med olika medier och vårt förhållande till dem - internet, filmen och så vidare. Så öppnade hon mina ögon för ett annat spår i romanen. Något som handlar om kommunikation i olika former. Det som sägs och inte sägs i familjer, mellan vänner och mellan älskande. Olika former av kommunikation - brevskrivande, film, internet, radio, socialt prat... och jag funderade mycket på det under andra hälften av Spill.
När jag nu lägger boken åt sidan gör jag det som sagt med blandade känslor. Inte minst en känsla av att det är något där som jag inte förstått. Så inser jag också att det som jag irriterade mig på i början av läsningen - att de olika personerna blev mig främmande trots alla långa detaljerade beskrivningar - inte finns där längre. De är alla högst levande figurer för mig nu och jag kommer att fortsätta fundera över deras olika öden ett tag till.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen
2 kommentarer:
kan inte annat än att hålla med. KAnske kommer jag med en egen reflektion snart men jag är inte riktigt klar med boken än.
Jag som inte alls tyckte det stod still i Spill (;-))
Tvärtom att det var en historia med driv, fast inte rätt men i krokar. Det låter ändå gott att du fastnade för figurerna, att de fortsätter finnas med i tanken.
Skicka en kommentar