Jag läste ut Just kids för några dagar sedan - och jädrars vad jag tyckte att den var bra. Patti Smith skriver rakt på och rakt upp och ner om ett fascinerande liv och ett fascinerande förhållande till/med Robert Mapplethorpe. Ibland tänker jag att hon håller Mapplethorpe för högt och inte ser sin egen kraft och kapacitet. Så typiskt på något sätt - han den stora konstnären och hon musan. Andra stunder slås jag av hur självklart hon verkar ta sin egen talang och hur orädd hon är när hon prövar på olika och nya konstnärliga vägar. Jag är såklart en smula avunsjuk på det liv de levde bland konstnärer, musiker och författare på Hotel Chelsea. Och så tänker jag att det måste vara fantastiskt att få uppleva en sådan nära vänskap som de två hade och att få utvecklas sida vid sida på det sätt de gjorde, två konstnärer i symbios. Ända från början, då de båda var just kids.
3 kommentarer:
Jag har också läst Just Kids i sommar (och kommenterat på min blogg) i samband med att jag såg Mapplethorpeutställningen på Fotografiska Muséet. Jag tyckte också att Just Kids var jättebra. Och vänskapen var ju alldeles unik, helt klart.
Jag måste också gå och se utställningen. Hade ingen relation alls till Mapplethorpe innan, men nu vill jag absolut se hans verk också.
Denna blogg är sinne blåser. Jag måste erkänna att jag först trodde att det inte hade något intressant att erbjuda, men efter läst några inlägg min uppfattning förändrats radikalt.
Skicka en kommentar