tisdag 17 juli 2012

Drömbokhandeln förblir en dröm


Nu har jag läst ut Drömbokhandeln av Laurence Cossé, utgiven på trevliga Sekwa förlag, ett förlag som säkert skulle kunna kvala in som leverantör till en bokhandel med urvalsprinciper likt Au Bon Roman, som Drömbokhandeln handlar om (och varifrån jag hämtade bilden, tack tack).

Mina förväntningar på Drömbokhandeln var höga. Förväntningar som tyvärr inte infriades. Återigen drabbades jag och mitt läsande av den vanliga konflikten: höga förväntningar och du kan inte annat än att bli besviken.

Historien är på ett sätt enkel: Två litteraturälskare – Ivan och Francesca – startar en bokhandel i Paris som för enbart goda romaner. Det som kännetecknar en god roman enligt dem är i mångt och mycket klassikerna, men det finns även nyare litteratur i sortimentet som väljs ut av en oberoende en panel bestående av åtta personer, alla författare, vars verk Van och Francesca tycker om.

Att bokhandeln över huvud taget går att starta beror på att Francesca har pengar, både genom arv och affärer och hon går in med hela startkapitalet och Au Bon Roman kan öppna på Rue Dupuytren i S:t Germain.

Efter en succéartad start börjar bokhandel få problem – det finns många i bok-, förlags- och litteraturvärlden i Frankrike som inte kan tåla att Au Bon Roman kan finnas till och att den går bra.

Jag förstår inte riktigt det provocerande i det, men det kanhända att den franska marknaden ser annorlunda ut än den svenska, även om jag naturligtvis fattar att det är en stor dos ironi i berättelsen liksom kängor åt den franska litterturetablissemanget. Hur stora dessa kängor är och åt vilket håll de sparkar kan jag dock inte bedöma, där brister min egen kunskap om den franska kontexten.

Jag nickar medhållande när jag läser Mats Gellerfelts recension i SvD, där han bland annat skriver:

"Ändå har jag svårt att dela författarens pessimism. Det ges ju ut enormt många kvalitetsböcker – går man in i en av de riktiga bokhandlarna i Paris möts man av ett förbluffande utbud, även av mycket smal litteratur (plus drivor av svenska deckare). Nog är vi bokmalar tillräckligt många för att såväl boken som bokhandeln ska överleva?"

Förutom småsinta attacker mot bokhandeln i pressen och på nätet är det tre ur den hemliga panelen som väljer ut bokhandelns sortiment som blir utsatta för våld, till och med mordförsök. Hela historien är uppbyggd likt en deckare och berättelsen börjar med de tre angreppen. Men tyvärr blir det aldrig spännande och när upplösningen kommer, så känns den trist och urvattnad. Jag avslutar min läsning med ett stort Jaha?

Berättelsen gör det svårt för sig på många sätt. För det första: berättarperspektivet. Vem berättar? Det är en historia i tredje person, tills plötsligt ett ”mig” hoppar fram på sidan 47, men bara i en mening: ”Armel lade ordvalet på minnet, och det var han som upprepade det för mig senare.” (min kursiv). Vad är detta? Tittar berättare fram? Vem är det?

Så småningom börjar jag fatta mina misstankar om vem det är som är jaget, men hen tittar fram så sällan att jag hinner glömma bort att hen finns. Mycket irriterande, jag blir störd i läsningen. Det tillför absolut ingenting, utan är bara förvirrande.

Något annat som gör läsningen krånglig är kommittén som består av åtta medlemmar, varav alltså tre blir attackerade i bokens början. Jag har väldigt svårt att hänga med i vem som är vem, för de har inte bara sina vanliga namn, utan dessutom varsin pseudonym. Först senare får man en ordentlig redogörelse för vem som heter vad. Jag läser om de tre första kapitlen flera gånger för att försöka få grepp om vad som händer egentligen och vem det drabbar.

Bloggaren Bokmalen är inte heller överförtjust, men av helt andra anledningar än och stör sig på "namedropping och ströandet av titlar". Även Bleublancrouge stör sig på titel-name-droppingen. 

En tredje sak som stör mig är en av huvudpersonerna. Ivan, kallad Van. Jag tycker inte om honom. Han intresserar mig inte alls. Jag försöker tycka om honom, men det går inte. Francesca antyder att hon är förälskad i honom. Varför då? Han är för löst tecknad i kanterna för att jag ska få någon klar bild av honom. Han verkar inte otrevlig, nej då, men inte heller särskilt trevlig. Anonym, trots att han är en av huvudpersonerna. Han ska framstå som en intellektuell autodidakt bokälskare, men för mig är det ett intryck som överskuggar allt annat med honom: Han är gubbsjuk. Och jag kan inte förstå över huvud taget hur Anis till slut faller till föga för hans enträgna uppvaktning. Jag vill ropa till henne: NEJ! låt bli! Fortsätt håll dig på din kant!

Däremot tycker jag mycket om Francesca och även om Anis och Oscar som arbetar i bokhandeln. Trots att det handlar mindre om dem än om Van, lyckas författaren förmedla mer levande bilder av dem än av honom. Det finns en hel del annat som jag gillar också. Bokhandeln Au Bon Roman är verkligen en drömbokhandel, i stort sett som den boklåda jag själv har i mina drömmar. Och den delen i berättelsen som handlar om hur Francesca och Van bygger upp bokhandeln, deras samtal om goda romaner med varandra och andra, hur de väljer ut panelen och deras möten med dem är den delen i romanen som jag uppskattar och tycker om. Det är mumma för en litteratur- och bokälskande frankofil som jag själv.

Några andra som läst och tyckt: 

3 kommentarer:

Kristina Svensson sa...

Ojdå, nu har jag läst två recensioner av den boken och tror jag hoppar över, trots att den utspelar sig i Frankrike och bland böcker.

Catrin sa...

Å nej, låt inte detta avskräcka dig. den är absolut läsvärd, men den var inte så bra som jag hade hoppats på.

Läst, sett & hört sa...

jag började, men slutade ganska snart. besviken