Hurra för Barbro Lindgren - årets ALMA-pristagare!

Så himla roligt och välförtjänt!! Läs mer här.

Nedgrävd i Jane Eyre, annan läsning och sms-diskussioner

De senaste dagarna har jag grävt ner mig i Jane Eyre och tittat närmare på gestaltning i romanen. Samtidigt läser jag och sonen vidare i Potter om kvällarna. Att kombinera Janes miserabla uppväxt, den galna kvinnan på vinden och Voldemorts återkomst har gett skrämmande näring till mina nattliga drömmar. För att få lite andra intryck att bearbeta har jag därför också läst Under all denna vinter samt salongens nya - Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0.

När salongen sågs för ett tag sedan för att prata om Under all denna vinter visade det sig att vi inte var helt överens. Delar av salongen var inte så imponerad av denna debut, medan andra tyckte att det var mycket välskrivet och bra. Jag tillhör den senare gruppen som verkligen fångades av historien och den krypande känslan av obehag som ökade ju längre jag läste. Jag hade mycket svårt att lägga den ifrån mig. Förutom detta tycker jag också att Negar Naseh fångar icke uttalade spänningar i en familj på ett precist sätt. Andra delen av boken har jag kvar att läsa. Det ska bli spännande att se hur den är. Catrin och jag har förövrigt haft en intensiv diskussion om boken per sms. Senast vi hade det var med Egenmäktigt förfarande. Det är snabba reflektioner och kommentarer kring det vi läser. Mycket kul, särskilt när vi inte är överens. Jag är glad för alla de här olika samtalen om litteratur som jag är omgiven av just nu.

Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0 är alltså vår nya läsning och jag plöjde igenom den i helgen. Igenkänningsfaktorn var hög i många av de välskrivna, känslosamma, rappa och roliga texterna. Mer om detta när salongen har träffats igen.

Barnet och böckerna

Böcker är viktiga grejer för alla i det här hemmet och läsning pågår ständigt. Barnet och jag pratar också ofta om det vi läser, inte minst nu med vårt Harry Potter-race. Det är många saker att fundera och resonera kring och det är riktigt roligt att få vara del av ett växande intresse. Tydligen diskuterar barnet också vidare med sin bästa kompis på skolans raster. Det finns något så fint med den bilden - två små killar som pratar böcker när de ses - att jag blir helt rörd. Jag hoppas innerligt att det intresset håller i sig.

När man läser om

Jag läser sällan om böcker, är alldeles för otålig och har ständigt en hög med nya som väntar på mig. Jag har inte tid att gå tillbaka utan vill framåt. Men så ibland faller det sig så att jag får anledning att läsa om och jag blir alltid, alltid överraskad. Med andra erfarenheter läser jag texten på nytt och ser annat än jag såg den första gången. Och med åren har mitt minne skalat bort saker från det jag en gång läste så att jag inte ens kommer ihåg dem. Det är fascinerande.

Just nu består i princip all min läsning av omläsningar- Harry Potter med sonen och så kurslitteraturen, just nu Great Expectations och innan den Jane Eyre. Jag är glad att jag tvingas till det (nåväl, något riktigt tvång är det ju inte, utan helt frivilligt), för det ger mig helt klart nya perspektiv.

Förutom all denna nygamla läsning så har ju salongen valt Under all denna vinter. Vi ses på torsdag för att prata om den. Jag har inte läst ut, men kommit en bit på väg. Det har varit svårt att lägga den ifrån sig och det ska som alltid bli roligt att höra vad kompisarna tycker.

Östergren och Akademien

Pip i telefonen och meddelande från kompis: Klas Östergren efterträder Ulf Linde på stol nummer 11 i Svenska Akademien.
Min reaktion: Åh!
Jag älskar ju Klas Östergren ända sedan jag läste Gentlemen tjugoårsåldern, men erkänner utan omsvep att det var länge sedan jag läste något av herrn. Förutom när salongen läste om Gentlemen och gav sig på Gangsters med lite varierat resultat för några år sedan. Hur som helst, nu är det väl ändå dags igen?

Man läser nygammalt

Mycket av det som står på kursens litteraturlista har jag läst tidigare, då på svenska, men Dafoes Moll Flanders var en ny bekantskap. Jag är ganska glad för den bekantskapen och ser fram emot slutet av veckan då Molls liv och förehavanden ska analyseras ochdiskuteras med de andra i klassen.

Lite mer om Bea Uusma och Expeditionen

Wind up Women var så rörande överens om Expeditionen - Min kärlekshistoria att diskussionen om densamma nästan kom av sig när vi sågs i salongen i måndags. Alla gillade den. Och det mycket!

Boken var verkligen en upplevelse. Trots att jag hade höga förväntningar blev jag positivt överraskad. För det första är den illustrerade utgåvan verkligen SNYGG. Rolig och njutbar att bara bläddra i. För det andra lyckas Bea Uusma både att intressera mig för för själva expeditionen och bli  - inte lika, det vore omöjligt - lite besatt av den. Och vad jag är riktig imponerad av är hur hon lyckas med att få segdragna undersökningar och återvändsgränder i arbetet bli så lättläst, kul och spännande.

Vad hände med expeditionen på Vitön egentligen? Bea Uusma har inga exakta svar, men går noggrant igenom alla tänkbara teorier.
Hennes fascination och besatthet är i sig fascinerande och hon lyckas både förmedla det och göra mig intresserad. Inte bara intresserad - jag vill ha mer! Nu vill jag veta mer om själva expeditionen. Vill ha mer av André, Strindberg och Fraenkel. Vill djupdyka ner i deras enorma packning, läsa dagböckerna, tjusas och förskräckas över det omöjliga äventyret.

Jag vill också ha mer av själva Bea Uusma. Som tur är var hon gäst hos Kristoffer Triumf i Värvet i samband med att boken kom ut. Jag har lyssnat på den parallellt med att jag läst boken. Rekommenderas!

För att knyta ihop säcken ska jag och flera med mig i salongen gå och lyssna på Bea Uusma som håller föredrag på Naturhistoriska riksmuseet, nästa söndag den 16 februari, klockan 15.00.

Några som läst och fascinerats är bland många andra: Lena Andersson i DN, Bella Stenberg i GP, Annika Koldenius i Borås tidning och inte minst min favoritbokbloggare Calliope.

Harry Potter-race

Sonen älskar Harry Potter och har under hela januari försök att förhandla till sig åtminstone två kapitel vid kvällsläsningen. Där har han dock gått bet eftersom varje kapitel är långt och ett räcker för trötta föräldrar. Det har dock lett till att när han är alltför nyfiken på hur det ska gå så läser han vidare på egen hand, ibland tar han vissa delar högt så att vi andra också är informerade om hur det går. Han gör också snabbsammandrag av den senaste händelseutvecklingen för den förälder som inte läste senast. Det hela är mycket trevligt - som ett gemensamt läsprojekt för hela familjen. Och på helgerna händer det att han och jag kryper upp i soffan på eftermiddagen och läser inte bara ett, två utan till och med tre kapitel bara för att det är så mysigt. Nu läser vi trean och inser att vi inom en mycket snar framtid kommer att ha kommit halvvägs i serien. Jag undrar vad vi ska följa upp med. Förslag mottages!

Annan läsning

De närmaste veckorna är det tänkt att jag ska få djupstudera ett antal klassiker i den engelska traditionen. Först ut är Canterbury Tales och nästa vecka fortsätter vi med bland annat Hamlet. Men helt ärligen så längtar jag till när till exempel Jane Austen, Charlotte Brontë och Joseph Conrad kliver in på scenen. Det ska bli så kul och intressant att få läsa om böcker som jag senast läste för många år sedan och dessutom få diskutera dem ingående. Ser mycket fram emot detta.

För övrigt sågs salongen tidigare i veckan och vi var alla överens om att vi tokgillade Bea Uusmas Expeditionen. Nästa läsning blir Under all denna vinter av Negar Naseh. 

Yukiko Duke har sagt så här om den i SVT Gomorron Sverige: 

En strålande debut! En stilistiskt otroligt driven debutant! Så snyggt genomfört. Det här är man inte van att se. Så friskt och hudlöst beskrivet att man känner att det gör ont i en när man läser. Läs, läs, läs! Detta är en klar fyra. 

Vi gillar Yukiko Duke och litar på henne!

Man kan väl ändra sig!

Jag läser nästan aldrig deckare eller thrillers och brukar hävda att det inte är genre för mig. Nu önskade jag mig trots detta Lucifers Skuggpojken i julklapp - uteslutande för att bakom pseudonymen Lucifer gömmer sig författaren Carl-Johan Vallgren och jag brukar gilla det mesta han skriver. (Gömmer och gömmer sig, förresten, det är ju ingen hemlighet att Vallgren är den som skriver under namnet Lucifer.)

Skuggpojken var inget undantag, tvärtom, och tvärtemot min normala läspreferenser så har jag dragits med i historien om Danny Katz och familjen Klingberg och har knappt kunnat lägga ifrån mig boken. Jag tror att det mycket har att göra med Vallgrens språk, som ger de i övrigt ganska stereotypa karaktärerna liv. Vallgren har uppenbarligen också gjort rejäla efterforskningar och satt sig in i alla olika ämnesområden som historien rör sig i. Den känns trovärdig om än med inslag av de märkliga, nästan overkliga företeelser som vi känner igen från andra Vallgren-romaner. Dess många olika förvecklingar bidrar också till att den är svår att släppa. Jag tror att jag är lösningen på spåret, bara för att i nästa stund inse att saker inte alls är som jag trott. Skuggpojken ska vara början på en serie noir-thrillers med Danny Katz i huvudrollen och jag ser redan fram emot nästa. Det är alltså aldrig för sent att ändra sig. Vem vet - thrillers kanske är min nya genre?

Annat som jag har läst ut på sistone är Hemingways A Moveable Feast. Det var trevlig läsning. I början av förra sommaren fick jag The Paris wife av Paula McLain. Den berättar om samma år i Paris men från Hadleys, Hemingways första frus, perspektiv. Den gav mig en ny känsla för Hemingway och jag ville läsa mer om de åren, de tidiga i hans författarskap därav A Moveable Feast. Nu funderar jag på om jag inte ska läsa om Och solen har sin gång,  på engelska den här gången.

Men först väntar Oksanens När Duvorna försvann på att bli utläst. Jag har haft en trög start med den, men hoppas att det snart vänder. Kanske beror den tröga starten helt enkelt på att den behöver min fulla uppmärksamhet och jag har haft annat som legat och lockat till läsning!

Ich bin fertich!

Det var längesedan jag skrattade högt medan jag läste en bok, om än aldrig så skojig, men på flera ställen i Martina Montelius Främlingsleguanen kan jag inte hejda mig och jag skrattar rakt ut. Det är en lysande liten roman, härlig och hemsk - och alltså även riktigt rolig.

Och samtidigt är berättelsen riktigt otäck och tragisk. För den handlar om ett mycket ensamt barn, ett barn som lever utan någon annan och har en tysktalande legan som enda sällskap. 

Martina Montelius är helt konsekvent i sitt språk, där hon låter det lillgamla, intellektuella och uppenbarligen mycket intelligenta barnet tala med en avancerad vuxens hela vokabulär. Det exakta, torra och akademiska sättet som barnet uttrycker sig på är oemotståndligt, komiskt och ett synnerligen effektivt sätt att förmedla barnets utsatthet. Skrattet fastnar i halsen. 

Jag tycker mycket om Martina Montelius debut. Kritiken har genomgående varit hyfsad, även om invändningar har gjorts om att det någonstans är för hemskt med det ensamma barnet och dess ensamhet och hur hen övergivits av samhället. Ja, det är hemskt. Och fruktansvärt bra beskrivet på ett sätt som mig veterligen inte gjorts tidigare. Jag hoppas verkligen att Martina Montelius fortsätter att skriva skönlitteratur - jag vill ha mer!

Några recensioner jag är läst: GP, Aftonbladet, SvD, Corren.