Hypnotisören

I födelsedagspresent fick jag den omdebatterade boken HYPNOTISÖREN i present av en väninna som tyckte mycket om den och som ville dela sin läsupplevelse. Om jag inte hade fått den hade jag sannolikkt inte läst den, så det ska bli spännande.

Jag läser sällan deckare, men därmed inte sagt att jag inte uppskattar en god kriminalhistoria. Med stor behållning har jag plöjt igenom samtliga Arne Dahls böcker om A-gruppen. Det fanns en tid när kunde slåss för en oläst Sjöwall-Wahlöö, i ånga år tror jag att jag faktiskt läste samtliga deckare av Stieg Trenter och jag har nog tagit mig igenom ganska många Elizabeth George också. Tycker att Stieg Larssons Millennium-trilogi var ruskigt spännande, men de kan inte ha gjort något vidare intryck på mig, för jag skulle inte kunna berätta för någon vad de handlar om, mer än några drag hos huvudpersonerna och så minns jag att Lisbeth Sallander blev levande begravd i någon bok. Är inte direkt förtjust i "det svenska deckarundret", och detta omdöme baserar jag på några Läckberg, en av Mari Jungstedt, en Åsa Larsson och två Karin Alvtegen.

Men nu ska jag alltså läsa Hypnotisören. Och det går ju inte att försöka hålla sig opåverkad till det, eftersom det skrivits åtskilliga spaltmeter om boken och författarna. Men eftersom jag känner lika många som tyckt om den som inte gjort det, så kanske det går att hålla sig hyfsat neutral i alla fall. Ett spännande inlägg i debatten tycker jag att matskribenten Lisa Förare Winbladh står för.