Mio, min Mio

Under en dryg veckas tid har jag riktigt längtat efter kvällsläsningen och nu är det inte Buddenbrooks jag syftar på, utan Mio, min Mio, som vi läst för barnen vid nattningen. Jag var riktigt sur i tisdags när jag var upptagen på kvällen och sålunda missade ett kapitel.

Redan när jag var barn var just Mio, min Mio länge min favoritbok. Jag fick den som femåring, och jag minns att min mamma läste den högt för mig, men att jag strax därefter läste den på egen hand också. Jag organiserade Min, min Mio-lekar på dagis (där jag själv alltid var Mio) och läste om den många många gånger.

Som vuxen läsare är jag inte mindre hänförd. Mio, min Mio är en otroligt välkomponerad berättelse, klassisk i sin uppbyggnad med motsättningen ont-gott, och uppbrott-äventyr-återkomst, händelseförloppet speglas och förstärks i det lyriska språket, både i ordval och uppbyggnaden på tretal i olika varianter.

PÅ den tiden när jag läste C-kursen i litteraturvetenskap (vilket är typ för 1000 år sedan) och hade valt barnlitteratur som en extrakurs hade vi ett seminarium om just Mio min Mio. Alla studenterna blev otroligt upprörda när professorn sa att "och den vuxne läsaren förstår att Bo Vilhelm Olsson hela tiden sitter kvar på bänken". Och det var ändå den snälla tolkningen. Studenterna blev som sagt EXTREMT upprörda och började på alla möjliga upptänkliga sätt att argumentera emot, varpå professorn lugnt konstaterade att samma sak hände varje år - ingen annan text skapade så mycket känslor som just Mio, min Mio.

Det har varit väldigt spännande att läsa den för mina barn (6 och 7 år gamla) och följa med i deras reaktioner. Den äldste hävdade att han inte tyckte om boken, den är för sorglig och läskig. "I början var den bra, när Mio först kom till Gröna Ängars ö". Lillasyster identifierar sig starkt med Mio och mysryser med tårar i ögonen åt de bortrövade barnen och det lilla fölet som hästarna i Dunkla skogen gråter blod över. Jag blev förvånad över att båda barnen förstod på en gång att det var väverskans lilla dotter som offrar sig och flyger mot ljuset. Inte ett öga var torrt när förtrollningen släpper och alla fåglarna förvandlas till barn igen och Mio frågar efter väverskans lilla dotter:

-Vem av er är väverskans lilla dotter, frågade jag.

Det blev alldeles tyst, Ingen sa någonting.

-Vem av er är väverskans lilla dotter, frågade jag om igen, för jag ville tala om för henne, att min mantel var fodrad med tyg som hennes mor hade vävt.

-Milimani var väverskans lilla dotter, sa Nonnons bror.

- Var är hon, sa jag.

-Milimani ligger där, sa Nonnos bror.

Barnen steg åt sidan. Alldeles nere vid vattenbrynet låg en liten flicka på klipphällen. Jag sprang fram och föll på knä bredvid henne. Hon låg stilla med slutna ögon. Hon var död. Hennes ansikte var så vitt och så litet och hennes kropp var alldeles sönderbränd.

-Hon flög mot blosset, sa Nonnos bror.

När jag läste dessa rader bröt sonen helt och hållet ihop, han hade suttit på helspänn genom riddar Katos sista strid och hade äntligen börjat kunna andas normalt igen. Lillasyster, som alltid haft en dragning åt det dramatiska - ju mer död desto bättre, gärna ond och bråd - satt och njöt av sina tårar. Själv funderade jag på om Bo Vilhelm Olsson faktiskt satt och frös ihjäl på bänken i Tegnérlunden.