Min minsta har fått nyutgåvan av Astrid Lindgrens Ingen rövare finns i skogen med illustrationer av Ilon Wikland i julklapp. Det är en av få Lindgren-sagor jag läste först i vuxen ålder och blev nästan lite sur för att jag inte fått upptäcka den som barn. Och inte nog med det - just den här sagan har jag först sett på film innan jag ens läst den!
Men NU har jag läst den ordentligt. Högt, alldeles nyss, som kvälls-saga för barnen. Och som med alla Lindgren-berättelser lämpar den sig utmärkt för högläsning. Det är förstås genialt, att i språk, stil och form både göra en spännande och levande berättelse som på samma gång hjälper den som läser den högt så att såväl viskningar, betoningar, utrop som själva berättandet hamnar på sätt ställe och i rätt stämning. Till skillnad från Narnia-serien, som vi också nyligen haft som högläsningsböcker härhemma. Jag tyckte så mycket om dem som barn, och nog är själva berättelserna spännande och fascinerande, men de var helt hopplösa att läsa högt. Svårlästa, långa konstiga meningar, knepigt att förstå vem som säger vad. Tror att den usla översättningen i våra utgåvor dessutom gjorde sitt till.
Vi tyckte alla tre att Ingen rövare finns i skogen var enormt spännande. Den extra dimensionen, när det sker förflyttningar mellan världar, som i det här fallet när Peter plötsligt befinner sig i sin mammas gamla dockskåp, gör sagan extra fascinerande. Jag dras helt och hållet in i berättelsen, som är så mycket bättre och mer suggestiv än den filmatisering jag sett, även om den inte heller var så tokig, med Per Oscarsson i rollen som rövarhövdingen Fiolito.
Och de fina illustrationerna av Ilon Wikland är verkligen pricken över i! Stina Zethraeus i DN:s recension lovordar dem särskilt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar