Hallonbåtsflyktingen är tråkig. Början var skojig, verkligen ett helt nytt grepp med fenomenet "nationalitettransvestism". I stilen kändes den lite som populärmusik från Vittula, lite raljerande och frisk humor. Men nu har jag tröttnat. Det blev snabbttråkigt. Jag inser att det är satir, en samhällskritisk skröna med avsikt att ha glimten i ögat, men någonstans i de ironiska hyllningarna till Sverige och galenskaperna i dess spår (svenskhetsaltare i hemmet, de konstiga enmanskalasen med "allsång"...) så tröttnade jag. Bläddarde framåt, skummade några sidor ... och nu verkar det i och för sig arta sig eftersom huvudpersonen precis har köpt buggningsutrustning för 12 000 euro och monterat den i sju olika familjers semesterhus i Thailand - allt för att lära sig bli ännu svenskare.
Jag hoppas således på att andra delen av boken ska få mig att ändra mitt intryck hittills. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar