Smart, witty, trevlig och mycket mer personlig och öppnare än vad jag hade förväntat mig. Så kan man kort sammanfatta mina tankar kring Joyce Carol Oates på Kulturhuset igår. Samtalet kretsade mycket kring hennes dagböcker, eller rättare sagt utgick från dem. Därifrån tog samtalet vindlingar åt alla möjliga håll.
Flera gånger sa hon att "nej det här vill jag inte alls tala om" och så pratade hon om det som hon inte ville i alla fall, men Hans Olav Brenner, som intervjuade henne, var överlag väldigt hänsynstagande och lämnade utan vidare de ämnen hon inte ville prata om. Jag hade kanske önskat fler frågor från hans sida, men det funkade ändå bra.
En bok hon nämnde flera gånger var Bellefleur och den har jag inte läst. Måste läsa förstås. Och Det var vi som var Mulvaneys har delvis fått en ny innebörd sedan jag igår fick veta att katten Muffin i boken är verklighetens katten Muffin.
Till min stora glädje pratade hon länge om Blonde och berättade bland annat om den grundliga research hon gjorde inför den boken. Vad jag också tyckte var spännande att höra var om själva metoden hon använder när hon skriver, även om hon medgav att hon överdrev en aning sa hon att det handlade om 1 procent nytt och 99 procents reviderande. Om detta står det tydligen i dagböckerna också - för hon lär ha övergett en metod (att ha ett helt färdigt utkast att utgå ifrån) till förmån för denna, vid ett speciellt tillfälle. I samband med det berättade hon att hade sprungit mycket, både utomhus och på löpband och liksom tänkte ut boken under springandet. Detta tyckte jag var extra kul att höra, inte minst för att jag själv springer en massa (skriver inge böcker dock) och vet hur bra tankarna flyger under tiden och för att jag just nu läser Murakamis What I talk about when I talk about running och han utvecklar liknande tankar som JCO vädrade igår.
Om hennes enorma produktivitet nämndes egentligen inte så mycket, men när hon berättade om sin skrivmetod tyckte jag min ana några svar, eftersom hon ofta lägger undan helt färdiga manuskript som sedan får "ligga till sig". Så tar hon fram dem efter ett år, eller till och med längre, läser, redigerar och kanske publicerar. Vi fick veta att det existerar ett antal färdiga manus som inte publicerats. Spännande! Dödgrävarens dotter till exempel låg i en byrålåda (eller om det nu var ett skåp) i 18 månader. Inte konstigt att hon kan ge ut en bok om året, när det finns färdiga manus att plocka fram!
Väldigt trevligt var det att få hra om hennes klasser och tros att hon inte ville prata så mycket om sina studenter, kunde hon i alla fall nämna två berömda författare hon haft i sina klasser: Jodie Picault och Jonathan Safran Foer. Har inte läst! Note to self: Låna genast dessa båda på bibblan.
Det hela avslutades med frågestund från publiken och jag funderade på om det var något jag undrade över, men kom mig inte för att fråga. Utanför såldes dagböckerna, liksom andra JCO-verk och Anna-Karin köpte en signerad utgåva av just dagböckerna. Jag köpte ingenting! Men jag gick därifrån berikad, upprymd, inspirerad och ännu mer nyfiken på de böcker av henne jag ännu inte läst.
Det hela avslutades med frågestund från publiken och jag funderade på om det var något jag undrade över, men kom mig inte för att fråga. Utanför såldes dagböckerna, liksom andra JCO-verk och Anna-Karin köpte en signerad utgåva av just dagböckerna. Jag köpte ingenting! Men jag gick därifrån berikad, upprymd, inspirerad och ännu mer nyfiken på de böcker av henne jag ännu inte läst.
4 kommentarer:
Vilket fylligt och intressant och välskrivet referat. Jag läste hos Snowflake också, och nu känns det absolut som om jag var där.
Du har förstås på sätt och vis rätt i att det inte är så konstigt att hon kan ge ut en bok om året om hon bara kan plocka fram gamla manus ur byrålådan. Men man måste väl betänka att hon har skrivit dem någon gång också. Just nu sitter hon alltså och skriver på det som hon kommer plocka fram ur byrålådan om två år eller nåt. Så produktivt är det väl? :-)
Safran Foer är mycket läsvärd. Picoult mindre. Tycker jag. Ingen av dem skriver särskilt som Joyce, men i så fall JSF mest.
Det var verkligen underbart roligt igår. Tänk att biljetterna sålde slut på 48 timmar. Nu känns det lite extra speciellt att just vi var där. Jag blev också överaskad av att hon var så spontan och social. Insåg att hon nog är en fantastisk lärare. Jag har satt upp flera att läsa böcker efter gårdagen, såväl Bellfleur som Min syster, min älskade.
Du förmedlar samma känsla som jag hade när jag satt där i Hörsalen. Hon var underbar och jag är så glad över att jag var där - helt och hållet tack vare väninnan. Det skulle vara oerhört intressant att få se/höra mer av JCO, men antar att jag får nöja mig med att läsa hennes böcker (vilket jag, skam till sägandes, inte gjort på många år).
Ibland drar jag mig för att ställa en fråga, för jag tänker att det bara är jag som är intresserad och alla andra suckar uttråkat, men nu är det andra bloggen jag läser som tar upp att Safran Foer och Picoult var hennes elever, så nu vet jag att det inte bara är jag som är intresserad av sånt. :-)
Annars är det väldigt kul att läsa vilka olika saker som slagit an hos oss som var där.
Skicka en kommentar