Läser inte för tillfället

Det är fullständigt obegripligt och jag vet inte vad som hänt med mig, men för tillfället läser jag inte. Alls. Öppnar inte morgontidningen. Lägger intrssanta magasin åt sidan, trots att de dimper ner direkt i brevlådan. Jag har minst tjugo lovande böcker på nattduksbordet, men ingen av dem lockar mig.
Däremot surfar jag runt på e-bokhandlar och klickar i massor som jag VILL läsa. Men jag köper inget. Klickar i. Klickar bort. Stänger.

I förra veckan hämtade jag Ximen Nao och hans sju liv på mitt uthämtningsställe (här skulle jag kunna göra ett lååångt inlägg om idiotin att lägga ner postkontor för att istället låta småbutiker med ont om plats ta hand om försändelserna vilket i förlängningen gör att de inte klarar det och paketen istället hamnar någon helt annanstans, inte sällan LÄNGRE BORT än det ursprungliga postkontoret låg, men det ska jag inte göra för då blir jag bara arg). Sedan kom jag hem och lade den på nattduksbordet bland de andra böckerna som ligger där och är ignorerade av mig.

Mo Yan är i gott i sällskap där åtminstone. Nicole Krauss, Bodil Malmsten, Joyce Carol Oates, Horace Engdahl och Tomas Bannerhed ligger också där och väntar. Och jag ligger bredvid och väntar på att läslusten och orken ska återvända.

Lilla himlafågel - en klassisk Oates

Jag läser just nu Lilla himlafågel av min favoritamerikan: Joyce Carol Oates. Som ju skriver romaner fortare än vad jag hinner läsa.

När jag nyss surfade in på AdLibris för att köpa Stål av Silvia Avallone, som är nästa salongsbok, tänkte jag att jag skulle titta lite vilka Oates som jag 1) inte har 2) inte har läst 3) en kombination av 1 och 2, för att 4) eventuellt köpa några fler böcker.

Det var förstås hur många som helst.

Jag har ganska duktigt hunnit med att köpa böckerna i den takt de givits ut, men inte alls hunnit läsa dem. Trots en gedigen Oates-avdelning i mitt eget bibliotek saknas många volymer och utgåvor innan den blir komplett. Och under tiden skriver hon ännu fler romaner, noveller, andra typer av texter och hinner dessutom med att undervisa. Hatten av för JCO.

Återupplever Blonde

Jag återupplever just nu Joyce Carol Oates BLONDE, meddelst poddradio och Bokcirkeln i P1, som diskuterade JCO's mastodontverk våren 2010. Deltagarna är en fröjd att lyssna till, det är Carin Mannheimer, Åsa Linderborg och Jan Guillou som utgör bokcirkeln under kompetent ledning av Marie Lundström.

Carin Mannheimer har seglat upp som min favoritcirkeldeltagare, så klok, så insiktsfull och samtidigt ödmjuk. Jag retar upp mig hela tiden på Åsa Linderborg, också det uppfriskande. Och till min stora förvåning retar jag INTE upp mig på Jan Guillou. Bara lite. Han beter sig rätt så överlägset, men uttrycker sig så otroligt väl att jag inte kan låta bli att njuta av språkbruket.

I övrigt följer jag förstås också det mer aktuella programmet, där Åsa Moberg, René Vasquez Diaz och Liv Strömquist diskuterar Strindbergs En dåres försvarstal. Mycket intressanata iakttagelser tycker jag att de har kommit med - och ikväll sänds sista delen.

Nu blir det av

Under vårt senaste salongsmöte i förra veckan pratade vi inte bara om The Summer without Men av Siri Hustvedt, som var salongens sommarbok, utan även om annat vi läst i sommar.

Anna-Karin, som liksom jag är oerhört förtjust i Joyce Carol Oates hade äntligen läst Dödgrävarens dotter. Och hon tyckte att den var bland de bästa JCO-verken hon läst. Det gav mig en liten skjuts och nu har jag bestämt mig att det är dags för den för mig också.

Den har stått oöppnad i bokhyllan sedan den kom ut och av olika skäl, kan egentligen inte nämna ett enda, har det inte blivit av. Jag hinner ju inte läsa JCO's böcker i samma takt som de publiceras och det finns många fler, senare utkomna som jag också är väldigt intresserad av att läsa, men nu är det så äntligen dags för Dödgrävarens dotter.

Ska bara läsa ut Det stora huset av Nicole Krauss först.

Läsåret 2009

Inspirerad av flera andra bok- och litteraturbloggar (till exempel Bokbabbel-Magix) får jag för mig att summera mitt läs- och bokår 2009. Jag har läst allt som allt tjugo böcker, men fyra av dem har jag inte läst ut. Av dessa tjugo var några riktigt stora läsupplevelser - Blonde, En halv gul sol och What I talk about when I talk about Running - var och en på sitt sätt. Bara en var så sdålig att jag inte kommer att läsa ut den, och det var Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Jag tvivlar på att jag kommer läsa klart Revolutionary Road, men man vet aldrig ... Jag lovar i alla fall att under 2010 läsa ut Edelcrantz förbindelser! Den påbörjade jag redan 2008 och den förtjänar att bli utläst!

Jag började året med Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling, efter att strax före jul läst Jesper Huors Sista resan till Pnohm Penh. Tyckte om båda, men bäst om Huors bok. Mer om dem skrev jag om i inlägget Liten Kambodja-festival från den 2 januari. Och Cattis, som också bloggar här (ja det är väldigt förvissrande att vi har så lika namn...) ville låna, men fick inte, så hon var tvungen att skaffa boken själv. Även Cattis tyckte om den och vad hon tyckte skrev hon om i inlägget Mer bra läsning från den 1 februari.

Efter min Kambodja-festival köpte jag och började läsa The End of Mr Y av Scarlett Thomas. Jag tyckte att den var enormt lovande till en början, men blev sedermera besviken och tyckte att sista fjärdedelen var riktigt trist. Här och här har jag luftat mina åsikter om den Men den är helt klart den snyggaste pocketboken jag någonsin sett, med sina svärtade sidor!

Årets första salongsbok var Revolutionary Road av Richard Yates, som jag kämpade med under vårvintern. Till skillnad från de andra i salongen, var jag inte överförtjust, och läste faktiskt inte ens ut boken. Istället kunde jag inte låta bli Helena Henschens I skuggan av ett brott, som jag tyckte mycket om.

Därefter sträckläste jag This Charming Man av Marian Keyes - eftersom jag är en sucker av smaskig chic-lit. Bara att erkänna. Och den höll vad den lovade.

I salongen föll valet på Reglerna av Sara Mannheimer efter Revolutionary Road. Men eftersom jag redan läst den, börade jag iställe läsa Blonde av Joyce Carol Oates. Och kunde inte sluta. Så jag var lite sen att börja med nästa salongsbok, som var Oscar Waos korta men förunderliga liv av Junot Diaz.

Nästa salongsbok blev Jhumpa Lahiris fina novellsamling Främmande Jord och däremellan klämde jag in Siri Hustvedts Lili Dahls förtrollning och strax därefter fick Johanna Nilssons De i utkanten älskande och SOS från mänskligheten påbörja min sommarläsning.

Under resten av sommaren ägnade jag mig återigen åt Edelcrantz förbindelser, påbörjad redan tidigare, men aldrig avslutad (ännu ej klar! - mer om det här) samt åt Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafon. Ängels lek var en STOR besvikelse. Jag fullkomligen älskade Vindens Skugga och hade högt ställda förväntningar som alldeles kom på skam. Och efter halva boken GAV JAG UPP. och jag kommer inte läsa ut den. Däremot kommer jag att läsa klart Edelcrantz, vad det lider.

Min stösrta upplevelse under sommaren var förstås en MURAKAMI: What I talk about when I talk about Running, som fick mig att både vilja springa ett marathon och skriva minst en roman. Vi får väl se hur det blir med de sakerna!

Sedan började jag läsa Allt är Upplyst av Jonathan Safran Foer - en bok som jag köpte efter att tillsammans med Anna-Karin varit och lyssnat på JCO när hon var på Kulturhuset - och om det besöket skrev jag det långa inlägget JCO var underbar. Allt är upplyst blev också vår nästa salongsbok efter Edelcrantz förbindelser, som jag är osäker på om någon av oss läste ut? Jag var tyvärr inte med på just den träffen.

Under sensommaren och den tidiga hösten var jag totalt uppslukad av En halv gul sol som jag fick låna av en kollega. och tyckte mycket mycket om. Efter den läste jag Slumdog Millionaire och äntligen läste jag ut Anna Gavaldas novellsamling Je voudrais que quelqu' un m'attende quelque part - den var mycket trevlig! - och påbörjade sedan Javier Marias Alla själar, som jag dock fick avbryta för att börja på Buddenbrooks - som jag alltså läste de sista sisdorna ur bara häromdagen. Återupptog genast läsningen av Alla själar och om jag skyndar mig riktigt så hinner jag nog läsa ut den i år.

Men den stackars Edelcrantz får vackert vänta med att bli färdigläst till nästa år.

Joyce, Marilyn och jag

För inte så länge sedan var jag, som ni kanske minns, helt besatt av Blonde och förstod äntligen vad alla pratade om när de säger att den är så fantastiskt bra. Nu har jag emellertid i princip kört fast igen och det går trögt att läsa. Jag är tillbaka i ursprungsläget då jag tyckte att JCO staplade för många ord på varandra. Det är för mångordigt. Och jag retar mig också på att JCO på varenda sida kommenterar Marilyns kropp - hennes liljevita bröst som häver sig ur för snäva klänningar, klänningar som sys på hennes perfekta kurviga kropp, hennes rumpa som.... I've got the picture! För flera hundra sidor sedan. Marilyns liv fascinerar mig fortfarande, men just nu tycker jag att JCO tjatar sönder det. Vi får se om jag hittar tillbaka. Hur det än blir med den saken så tror jag att jag nu kan konstatera att JCO aldrig kommer att bli en av mina favoriter.

En som däremot har blivit det är Jhumpa Lahiri. Idag ska jag hämta ut mitt senaste bokpaket som förutom Thomas Manns Buddenbrooks också innehåller Jhumpa Lahiris Interpreters of Maladies. Det är läsning jag ser fram emot!

De saknade böckerna är här

... och jag kan äntligen börja på Jonathan Safran Foers Allt är upplyst! Det ska blir spännande. I väntan på den har jag tragglat vidare med Blonde. Jag brottas med mitt något ambivalenta förhållande till Joyce Carol Oates. Tidigare har jag läst Svart flicka, vit flicka, i salongen, och Den tatuerade flickan, som jag faktiskt hade glömt bort att jag läst tills Catrin påminde mig om det. Med båda dem fick historien mig fast till en början, men sedan tyckte jag inte att den höll hela vägen och att JCO lämnar sina personer i sticket när berättelsen skall sys ihop. Det här har vi diskuterat en del i salongen, se till exempel i inlägget Svart flicka, vit flicka och lite om fallen, där vi funderade över om JCOs produktionstakt kan spela en roll i detta.

Med Blonde är problemmet dock ett annat - och det är inte bara storleken på typsnittet som jag kommenterat i ett annat inlägg. Jag tycker att det är bra, bitvis mycket bra. Men jag tycker också att det bitvis är alldeles för mångordigt. Jag skummar en del här och där, om jag ska vara helt ärlig.

På sätt och vis kan man kanske säga att jag har min egen lilla Joyce Carol Oates festival nu när jag läser både Blonde och hennes tidigare elev Jonathan Safran Foer. Det ska bli intressant att se vem av dem jag fastnar mest för.

Känner på mig att jag gillar Jonathan Safran Foer

Vilken härlig sommar jag har haft - inte minst läsmässigt. och vilken härlig hst jag har framför mig - inte minst läsmässigt. Har i sommar pendlat mellan livet på landet (på en ö) och livet i stan och vid någon vända här i stan hann jag tydligen beställa en massa böcker på AdLibris, som jag glatt förvånad hämtade ut häromdagen eftersom och hade glömt att jag hade beställt.

Icke desto mindre var glädjen stor när jag öppnade paketet och där fann Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates, We were the Mulvaneys av samma författare (jag hade ett ex en gång, men hittade det inte när jag letade efter just den boken efter JCO på Kulturhuset), Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer, Nattvakten av Sarah Waters och Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Samt, som en present till min mamma; Kulla-Gulla stretar vidare av Cecilia Hagen. Nu visade det sig att mamma redan hade läst den, eftersom hon hade lånat den på bibblan till semestern, men hon ville gärna ha den i alla fall, och det fick hon förstås.

Jag anar att den här beställnngen gjordes strax efter mitt besök på Kulturhuset och JCO - där jag ju fick vet att Jonathan Safran Foer varit elev till henne. Sarah Waters köpte jag efter att ha läst något om henne hos Calliope tror jag att det var, eller kanske Amoroso. Eller var det hos Spectatia eller måne hos Hermia? Det var hursomhelst hos någon av dessa trevligt bloggande damer, det är jag ganska säker på.

Nu längtar jag förstås efter att börja på mina nya böcker! Och allra helst vill jag ju att vi ska ta någon av dem i salongen. Jag får väl börja förbereda mina argument för snart är det dags igen - måndagen den 17 augusti ses vi nästa gång.

En ny läs-session på gång

... för nu sticker jag till min lilla ö där det inte finns något annat att göra än att LÄSA och NJUTA av livet. Bilden visar vår lilla veranda, där sitter jag och läser och läser och läser bakom rosenbusken!

Just nu Murakamis What I talk about when I talk about Running, JCO's Dödgrävarens dotter, Ruiz Zafons Ängelns lek och Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. den går låååångsamt att läsa, för jag ser knappt vad det står, så liten är graden på texten.

Däremellan tar jag ibland något lättsmält, min mamma har lämnat en hög med chick-lit och självklart dignar lilla landets bokhyllor av tummade deckare, av deckarrävar som PD James, Bo Balderson och Elizabeth George.

Mer om JCO och Foer inköpt!

Blev nyfiken på Jonathan Safron Foer efter att Joyce Carol Oates berättade att han varit hennes student. Därför har jag nu beställt Allt är upplyst och Extremt högt och otroligt nära på AdLibris alledels nyss.

I övrigt har jag ägnat mig att läsa andras upplevelser av JOC-kvällen, till exempel hos Snowflake, En annan sida och Bokstavligt talat.

Idag var det en lång intervju med JCO i SvD och det var trevligt att läsa. Jag kände igen mycket i artikeln från samtalet med JCO i tisdags, till exempel att hon är så snäll mot sina närmaste och andra i sina dagböcker. Det är tydligen något så ovanligt att det måste poängteras. Och att hon själv inte har så bra koll på vad som de facto står i dagböckerna. Det återkom hon ju många gånger till under samtalet med Brenner på Kulturhuset. "å är det med? Det visste jag inte. Så pinsamt"

I mina bokinköp idag köpte jag några Oates också, som jag inte har i min ägo. Men trots hyllmeter med hennes verk är min samling långtifrån komplett.

JCO var underbar

Smart, witty, trevlig och mycket mer personlig och öppnare än vad jag hade förväntat mig. Så kan man kort sammanfatta mina tankar kring Joyce Carol Oates på Kulturhuset igår.

Samtalet kretsade mycket kring hennes dagböcker, eller rättare sagt utgick från dem. Därifrån tog samtalet vindlingar åt alla möjliga håll.

Flera gånger sa hon att "nej det här vill jag inte alls tala om" och så pratade hon om det som hon inte ville i alla fall, men Hans Olav Brenner, som intervjuade henne, var överlag väldigt hänsynstagande och lämnade utan vidare de ämnen hon inte ville prata om. Jag hade kanske önskat fler frågor från hans sida, men det funkade ändå bra.

En bok hon nämnde flera gånger var Bellefleur och den har jag inte läst. Måste läsa förstås. Och Det var vi som var Mulvaneys har delvis fått en ny innebörd sedan jag igår fick veta att katten Muffin i boken är verklighetens katten Muffin.

Till min stora glädje pratade hon länge om Blonde och berättade bland annat om den grundliga research hon gjorde inför den boken. Vad jag också tyckte var spännande att höra var om själva metoden hon använder när hon skriver, även om hon medgav att hon överdrev en aning sa hon att det handlade om 1 procent nytt och 99 procents reviderande. Om detta står det tydligen i dagböckerna också - för hon lär ha övergett en metod (att ha ett helt färdigt utkast att utgå ifrån) till förmån för denna, vid ett speciellt tillfälle. I samband med det berättade hon att hade sprungit mycket, både utomhus och på löpband och liksom tänkte ut boken under springandet. Detta tyckte jag var extra kul att höra, inte minst för att jag själv springer en massa (skriver inge böcker dock) och vet hur bra tankarna flyger under tiden och för att jag just nu läser Murakamis What I talk about when I talk about running och han utvecklar liknande tankar som JCO vädrade igår.

Om hennes enorma produktivitet nämndes egentligen inte så mycket, men när hon berättade om sin skrivmetod tyckte jag min ana några svar, eftersom hon ofta lägger undan helt färdiga manuskript som sedan får "ligga till sig". Så tar hon fram dem efter ett år, eller till och med längre, läser, redigerar och kanske publicerar. Vi fick veta att det existerar ett antal färdiga manus som inte publicerats. Spännande! Dödgrävarens dotter till exempel låg i en byrålåda (eller om det nu var ett skåp) i 18 månader. Inte konstigt att hon kan ge ut en bok om året, när det finns färdiga manus att plocka fram!

Väldigt trevligt var det att få hra om hennes klasser och tros att hon inte ville prata så mycket om sina studenter, kunde hon i alla fall nämna två berömda författare hon haft i sina klasser: Jodie Picault och Jonathan Safran Foer. Har inte läst! Note to self: Låna genast dessa båda på bibblan.

Det hela avslutades med frågestund från publiken och jag funderade på om det var något jag undrade över, men kom mig inte för att fråga. Utanför såldes dagböckerna, liksom andra JCO-verk och Anna-Karin köpte en signerad utgåva av just dagböckerna. Jag köpte ingenting! Men jag gick därifrån berikad, upprymd, inspirerad och ännu mer nyfiken på de böcker av henne jag ännu inte läst.

Hoppsan - vad hände?

Stress kan ta sig olika uttryck. Till exempel så känner jag mig just nu en smula stressad över att jag inte har läst ut Oscar Waos korta förunderliga liv till morgondagens salong. Men istället för att slå mig ner i min läsfåtölj, under min nya fina läslampa, tillsammans med denna bok som jag tycker mycket om, slår jag mig istället ner framför datorn och och går in på Adlibris för att beställa ännu fler böcker.

Klick, klick, klick - nu är jag snart lycklig ägare till:
Famished Road, Ben Okri (tips från Helena på Bokhora.se)
Hennes mjukaste röst, Bengt Ohlsson
Blonde, Joyce Carol Oates (nu är det bara dags att läsa den känner jag)
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Ann Heberlein

Money well spent, hoppas jag och tror.

Nyfiken på Roth

Här kommer en bekännelse: Jag har aldrig läst något av Philip Roth. Jag äger tre böcker av Roth, jag har varit på väg att läsa honom flera gånger, jag har blivit rekommenderad att läsa ett flertal av hans romaner - men! - det har aldrig blivit av.

Idag läser jag om Roths senaste bok i SvD och åter funderar jag på om jag inte skulle ta läsa något av honom. men vad? Vad ska jag börja med?

Nathan Zuckerman, läser jag i SvD:s recension, uppträder i just denna bok för nionde gången. Ska man läsa alla om Zuckerman? I en följd? 

Roth-frågor söker sina svar medan jag fortsätter sluka en annan amerikan. Magknipet är nu konstant i mitt konsumerande av Oates formidabla Blonde. 

Vad sägs om Atwood?

Många som gillar Joyce Carol Oates tycker också om Margareth Atwood har jag förstått, inte minst efter att följt ett Oates-inlägg med efterföljande disussion/kommenterande på den alltid så utmärkta bloggen Bokhora. Så. vänner i salongen, vad sägs om lite Atwood till nästa gång? Jag skulle precis påstå att jag aldrig läst en enda bok av Atwood, men efter en snabb googling inser jag att jag har läst en, Alias Grace. Och den minns jag att jag tyckte mycket om!

Slukar Blonde

Ni som läst den (vilket är typ alla utom jag) vet vad jag talar om. Måste säga, så här halvvägs in i Blonde att jag är helt förtrollad. Av Joyces berättarteknik, av huvudpersonen, av övriga personteckningar, av själva berättelsen. Har bara hunnit hälften och är så glad att jag har lika mycket kvar!

Jag ser mycket fram emot när jag och Anna-Karin ska lyssna till Joyce Carol Oates på Kulturhuset i sommar!

Morgonshopping

Så var det gjort! Några snabba tangenttryckningar och fyra klick senare har jag snabbt gjort av med drygt 500 spänn. Men det är jag säker på att det ska vara väl investerade pengar eftersom jag snart kommer att ha Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz, Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och Zafons helt nya Ängelns lek i min ägo. Längtar!

Måste nog köpa Dödgrävarens dotter ändå

Min nya idol Helena Henschen rekommenderar Dödgrävarens dotter. Det läser jag i DN Bok.

I samma artikel får jag också veta att hon skriver på en ny bok. Hurra!

Anna-Karin och Catrin ska prata med Joyce Carol Oates

Vi ska i alla fall lyssna på henne när hon besöker Stockholm i sommar. Anna-Karin har mycket föredömligt köpt biljetter redan. Så för mig har jag nu två trevliga evenemang att se fram emot i sommar: först Joyce Carol Oates och sedan Madonna. För mig är de av samma dignitet.

Joyce Carol Oates kommer till Stockholm

Jag läser i SvD att Joyce Carol Oates kommer att gästa Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Mitt i sommaren, den 7 juli, är det dags, då hon ska samtala med Hans Olav Brenner, programledare för Bokprogrammet i norska public service-kanalen NRK.

I salongen läste vi Svart flicka Vit flicka för några månader sedan. Catrin har skrivit om vad vi tyckte i posten Svart flicka Vit flicka och lite om Fallen.

På Kulturhusets hemsida finns mer information om Joyce Carol Oates besök.

Så många böcker, så lite tid, del 2

Cattis har berättat (och bloggat om i posten Mycket vill ha mer) att hon en gång hade en kollega som kände stor sorg för att hon visste att hon aldrig skulle hinna läsa alla böcker som hon önskade. Ungefär så känner jag också. Och trots att jag är en riktig snabbläserska, som ibland till och med scannar av sidorna utan att fördjupa mig så hemskt mycket i texten, så hinner jag inte alls läsa mycket som jag skulle önska.

Sitter bläddrar lite bland våra texter här på bloggen. Och hittar en hel del skrivet om böcker som införskaffats och som jag ska läsa. Ytterligare poster om böcker som jag hört talas om och som jag önskar läsa. Och hela tiden tillkommer det nya önskningar om böcker. Om att läsa dem förstås, att äga vissa av dem, några vill jag om inte annat känna till.

Fortfarande kvar i min att-läsa-hög ligger till exempel De välvilliga av Jonathan Littel, Alla själar av Javier Marías, On Chesil Beach av Ian Mc Ewan, Blonde av Joyce Carol Oates och förstås Revolutionary Road av Richard Yates som vi ju har som salongsbok just nu och ska diskutera den 5 mars, när vi ses nästa gång. Och i min bokhylla står fantastiskt många böcker som jag inte har läst, men som jag tröttnat på att ha haft liggandes på nattduksbordet att de fick åka in i hyllan, trots att jag de facto inte ens öppnat dem.

Och ja, jag vill läsa alla de här! Jag vill också läsa Sorrows of An American som jag gav till maken i födelsedagspresent, mer av husguden Murakami, jag vill också vidga mina vyer och läsa litteratur från andra delar av världen än den västerländska. För att inte tala om alla böcker som jag vill läsa igen! Strandmannen måste jag ju läsa med jämna mellanrum. En årlig dos av Söderberg behöver jag och var femte år ungefär läser jag A town called Alice av Nevil Shute.

På min favoritbokblogg Mrs B läser jag att Mrs B har läst inte mindre än sjutton (17!!!) böcker bara i januari. Och under hela 2008 har hon läst 120 böcker! Om jag inte har räknat alldeles galet innebär det att hon läser en bok på cirka tre dagar. Ja, det är ju inte omöjligt förstås. Vår senaste salongsbok, Is och vatten, vatten och is, läste jag på cirka ett dygn. Så det går ju. Men vid det tillfället var jag ledig, och läste i stort sett oavbrutet med några få pauser för mat.

Jag har inte räknat ut hur många böcker jag läste under 2008, men fler än 50 var det knappast. För jag håller nog på cirka en vecka. Ibland mer och ibland mindre, men genomsnittet för en genomsnittlig roman är nog en vecka skulle jag tippa. Här och nu lovar jag mig själv att läsa ännu mer under 2009, men inte slösa borttid på sånt jag inte tycker håller måttet. Det finns uppenbarligen alldeles för lite tid för att ha möjlighet att ägna sig åt littertur som jag tycker är dålig!