Vi andra gillade också Svart flicka Vit flicka. Men inte lika mycket som Anna-Karin. Jag tycker att den här romanen lider av samma brister som Fallen av samma författare. den börjar fantastiskt, förväntningarna byggs upp, inytreigen tätnar och sedan lämnar Oates läsaren i sticket, som om hon inte orkar sy ihop det hela på slutet.
Men innan jag kom till slutet - säg sista åttondelen - tyckte jag mycket bra om boken. Huvudkaraktärerna är rätt så odrägliga båda två, men spännande på sitt sätt var och en. Låsta i konventioner och förväntningar, förväntningar både på sig själv aoch från omgivningen. Oates har använt den slutna universitetsmiljön tidigare, bland annat i Jag ska ta dig dit. Och utanförskap får man väl lov att säga är ett tema som går igenom hela hennes författarskap. Både Minette och Genna står båda utanför gemenskapen på studenthemmet, mer eller mindre självvalt från dem båda. Spelet dem emelllan är fängslande, även om jag som läsare har lust att ruska om Minette och be henne skärpa sig och inte vara så fientligt inställd till allt och alla och tull Genna vill jag säga ungefär det samma, men att istället för att fientlig inte ska vara så äckligt inställsam. Och mitt i alltihopa finns ju ett mysterium - vem är det som trakkasserar Minette? Är det Genna? De andra på studenthemmet. Eller Minette själv? I Gellerfeldts recension i SvD från januari i år skriver han att "De flesta läsare räknar nog snart ut vem som är just den skyldige/---/" och visst är det på ett sätt uppenbart, men helt säker går det inte att vara. Och några svar ges inte. Det gillade jag. Det hade gärna kunna vara än mer höljt i dunkel.
Men så kommer jag mot slutet och en märklig bihistoria rullas upp som tar sin början i ett traumatiskt barndomsminne för Genna. Här spelar företaget Dow Chemicals en roll och under läsningens gång funderar jag på om det inte är samma företag som pappan - Dick Burnaby - i Fallen processar emot? Jag blir tvungen att kolla en extra gång, tar fram Fallen ur bokhyllan och börjar leta. Visst hittar jag Dow Chemicals även i Fallen, om än i bisatster (företaget som det processas emot heter Swann Chemicals). Utan att dra några stora växlar på det kan man i alla fall konstatera att Oates bedriver en egen kampanj mot dessa företag - jag har ingen aning om de finns i verkligheten, men jag antar det.
Nå. I salongen konstaterade vi att Oates kanske är FÖR produktiv. skriver man en, ibland två romaner om året, ja då kanske man inte orkar sy ihop det på slutet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar