Som jag har längtat. Efter de andra litterära systrarna, efter leverpastejssmörgås, efter Zinfandel-vin. Efter vittra diskussioner. Efter inte så vittra diskussioner. Efter vanligt småprat. Och nu har det blivit dags. Imorgon klockan sex på kvällen se vi på Järnet för att diskutera Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates. Och - det är jag övertygad om, en hel del Murakami också.
Vi blev ju liksom inte klara med den diskussionen i somras. På vår sista träff före sommaruppehållet kunde inte alla komma. Vi som träffades var noviser på Murakami, men oerhört förtjusta. För oss var alltså Kafka på stranden förstlingsverket, men Cattis och Mia hade båda läst Norwegian Wood.
Jag kastade mig över Norwegian Wood strax efter. Och efter att ha läst ut den har jag som sagt ägnat hela sommaren åt Fågeln som vrider upp världen. Om någon skulle fråga mig vilken av dem som var bäst kan jag omöjligt svara.
Jag vill säga Kafka på stranden, för att de fina och trovärdiga beskrivningarna av såväl huvudkaraktärer som bifigurer - hur märkliga och bisarra de än tycktes vara till en början. Jag vill också säga Norwegian Wood, för den vackra, men sorgliga kärlekshistorien, men också för gestaltningen av en ung människas tankar och tillstånd en viss period i livet - jag vill påstå att Norwegian Wood är en slags utvecklingroman. Och det finns scener ur romanen som jag fortfarande analyserar, tänker länge på och som har fastnat hos mig. Men, jag kan inte komma ifrån att min sommar förgylldes och fulländades av mina stunder med Fågeln som vrider upp världen. En riktig tjockis är det - över 700 sidor - och en märklig berättelse på många sätt och på flera plan samtidigt. Realistisk, övernaturlig, också den här berättelsen är en slags utvecklingshistoria samtidigt som den innehåller thrillerbetonande inslag som gift sig med en omöjlig kärlekshistoria.
Vi blev ju liksom inte klara med den diskussionen i somras. På vår sista träff före sommaruppehållet kunde inte alla komma. Vi som träffades var noviser på Murakami, men oerhört förtjusta. För oss var alltså Kafka på stranden förstlingsverket, men Cattis och Mia hade båda läst Norwegian Wood.
Jag kastade mig över Norwegian Wood strax efter. Och efter att ha läst ut den har jag som sagt ägnat hela sommaren åt Fågeln som vrider upp världen. Om någon skulle fråga mig vilken av dem som var bäst kan jag omöjligt svara.
Jag vill säga Kafka på stranden, för att de fina och trovärdiga beskrivningarna av såväl huvudkaraktärer som bifigurer - hur märkliga och bisarra de än tycktes vara till en början. Jag vill också säga Norwegian Wood, för den vackra, men sorgliga kärlekshistorien, men också för gestaltningen av en ung människas tankar och tillstånd en viss period i livet - jag vill påstå att Norwegian Wood är en slags utvecklingroman. Och det finns scener ur romanen som jag fortfarande analyserar, tänker länge på och som har fastnat hos mig. Men, jag kan inte komma ifrån att min sommar förgylldes och fulländades av mina stunder med Fågeln som vrider upp världen. En riktig tjockis är det - över 700 sidor - och en märklig berättelse på många sätt och på flera plan samtidigt. Realistisk, övernaturlig, också den här berättelsen är en slags utvecklingshistoria samtidigt som den innehåller thrillerbetonande inslag som gift sig med en omöjlig kärlekshistoria.
Och jag upptäcker att även andra bokälskande bloggare gillar Murakami
Det ska bli mycket spännande att höra vad Anna, Mia, Cattis och Anna-Karin betat av i sommar.
Det ska bli mycket spännande att höra vad Anna, Mia, Cattis och Anna-Karin betat av i sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar