För inte så länge sedan var jag, som ni kanske minns, helt besatt av Blonde och förstod äntligen vad alla pratade om när de säger att den är så fantastiskt bra. Nu har jag emellertid i princip kört fast igen och det går trögt att läsa. Jag är tillbaka i ursprungsläget då jag tyckte att JCO staplade för många ord på varandra. Det är för mångordigt. Och jag retar mig också på att JCO på varenda sida kommenterar Marilyns kropp - hennes liljevita bröst som häver sig ur för snäva klänningar, klänningar som sys på hennes perfekta kurviga kropp, hennes rumpa som.... I've got the picture! För flera hundra sidor sedan. Marilyns liv fascinerar mig fortfarande, men just nu tycker jag att JCO tjatar sönder det. Vi får se om jag hittar tillbaka. Hur det än blir med den saken så tror jag att jag nu kan konstatera att JCO aldrig kommer att bli en av mina favoriter.
En som däremot har blivit det är Jhumpa Lahiri. Idag ska jag hämta ut mitt senaste bokpaket som förutom Thomas Manns Buddenbrooks också innehåller Jhumpa Lahiris Interpreters of Maladies. Det är läsning jag ser fram emot!
1 kommentar:
Å vad härligt! Då kan vi fortsätta i all avighet att prata om JCO och vad vi tyckler om henne och inte.
Skicka en kommentar