Den stygga flickans rackartyg

Kulturvänster gnisslar tänderna likt vattenbufflar åt tilltaget att ge litteraturpriset till Mario Vargas Llosa. Yrvaket fumlar man runt, å ena sidan är Vargas Llosa en utmärkt författare, å andra sidan en förrädare – som mist sin legitimitet genom att sälja sin själ. Från att ha varit en revolutionär på yttersta vänsterflanken har denna man nu gått till en liberal mittenposition rent politiskt, och fått det hopplösa epitetet nyliberal.
Inti Chavez Peres, exempelvis, menar att höger-vänster skalan handlar mest om att ”stå upp för sitt land”. Och att Vargas Llosa fick sitt medlemskap i Spanien ”serverat på en silverbricka” enbart i egenskap av känd författare. Som peruan är han dock inte vatten värd. Kajsa Ekis Ekman skriver tänkvärt i DN om Vargas Llosas kvinnosyn, emellertid tubbas hon till att lyfta slöjan, och avslöja det väsentliga, sekretessen bakom sveket står i Vargas Llosas övergett sitt ”engagemang för Latinamerikas fattiga”. Nobelpriset var i år en seger för högerkrafterna och ett skämt för alla latinamerikaner hörs det viskandes från en vrå till en annan.
När litteraturpriset var offentligt och Vargas Llosas namn uppläst gick jag till biblioteket, fick med mig två böcker hem, Bockfesten och Den stygga flickans rackartyg.
Genast satte jag tänderna i Den stygga flickans rackartyg. Funderar över översättningen! Många ord och begrepp känns som formulerade av den åldrade fritidsledaren som genom sitt språk vill finna en öppning till de unga. Som till exempel ”kila stadigt” fara fram i ”tusen knutar”. Eller för att inte tala om bokens titel som mest leder tanken till en videoproduktion i början av 70-talet, vars fodral hittas på en undanskymd, tillika ljusskygg, hyllplats i en innestadsvideobutik.
Men att översättaren tydligen är skicklig framgår senare i boken när huvudkaraktärerna själva iakttar ordens åldersstigna och slitna nyttjande, och orerar över dess användning.
Vargas Llosas kvinnoporträtt är med rätta ifrågasatt. När den komplexa kvinnans vilja till självplågeri kläs med ord, uppstår ibland den något olustiga känslan av den gubbsjukes grumliga fantasier ges alltför stort utrymme. Här balanserar Vargas Llosa på rätt så fladdriga boliner. Detta till trots – så är detta en kärlekshistoria värd att ta del av. Lidelsen är så påtaglig att det allts som ofta känns som att den existentiellt filosofiska tanken kring ordet kärlek ständigt brottas med ens egna tesaurus. Är det verkligen kärleken som driver huvudpersonen Ricardo, eller är kärleken enbart ett ord på mannens berusande besatthet? Eller vilka ord är det jag letar efter, när jag tar del av kärlekens budskap i denna bok? Och stundtals är det just självplågeriet som driver mig som läsare att vända sida, vilket gör boken till en sträckläsare. Och just nu sitter jag som i ett limbo då jag ännu inte läst färdigt boken. Så jag får återkomma kring vad jag egentligen tycker om boken.
Vargas Llosas femme fatale målas upp stundtals med besvärande noggrannhet, och då inte som kliché, utan mer genant just bokstavligen lekamligt. Ändå berörs jag djupt av den bräcklighet som Vargas Llosa genom sitt berättarskap lyckas förmedla. Utsattheten och det spröda lindas in med formuleringar och en skildring som gör det höggradigt mänskligt. Kanske det passar mitt melankoliska sinne just nu, kanske det slår ann en fiber som just för stunden sträckts ut i mitt dolda inre. För en och annan tår har slitit sig och rullat över kindbenet. Jag ska lova mig själv att läsa om boken, kanske reaktionen då blir ett leende över ett närmast pubertalt kärlekskrankt beteende, som beskrivs lika patetiskt som enformigt. Kanske jag hinner ångra dessa reflektioner då boken ändå är läst, men jag återkommer. Om det här är Mario Vargas Llosas sämre verk, ja då kommer hela hans alster per omgående slukas…