Så var jag klar med Spill

Som jag reda nämnt flera gånger hade jag förfärligt höga förväntningar på Sigrid Combüchens Spill och kunde inte annat än att bli lite besviken . Tyvärr. Jag tror att jag får vänja mig av med att läsa recensioner innan jag läser romaner, för jag blir helt klart för påverkad.

Först och främst läste jag Mats Gellerfelts recension i SvD . Jag brukar ha ungefär samma åsikter som Mats Gellerfelt, vi verkar uppskatta samma saker när det gäller litteratur. Han tycker att Spill "är så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig". Det kan jag verkligen inte hålla med om. Formen är spännande, och nydanande får jag väl lov att kalla den med sina oavslutade meningar och stycken som fortsätter i nya stycken. Nu har jag inte närstuderat texten för att kunna komma med någon intelligent åsikt om var, när och varför som Combüchen använder just det greppet, men ärligt talat, så störde just det min läsning.

Både Gellerfelt och Martina Lowden i DN lägger i sina recensioner vikt vid att en figur i romanen råkar heta Sigrid Combüchen och att Hedda och Hedwig är ungefär samma personer, men ändå inte. För mig är det självklart att romanen är uppdiktad och det spelar det ingen som helst roll för min läsning att en figur i berättelsen råkar ha samma namn som författaren (det är ju inte ett helt ovanligt grepp heller). Det fascinerar mig inte. Spelar det någon roll? Nej. Det är fortfarande en roman. En roman som bland annat handlar om en författare som skriver en roman. Just metagreppet är förstås lite kul, men inte mer.

Jag njuter istället av berättelsen om Hedda - den delen av romanen som den uppdiktade författaren i en annan del av romanen skriver. Faktum är att jag tycker att det gott och väl kunde ha räckt med romanen om Hedda. Det hade inte gjort romanen sämre i mina ögon. Jag förstår lockelsen i att leka med alla dessa metanivåer, men jag tycker inte att det tillför den här berättelsen någonting. Tvärtom, jag tycker att breven från Hedwig är tråkiga och hastar förbi dem - lite för hastigt visar det sig, för när jag nu läser om Lowdens recension ser jag att missat det som även baksidestexten tar upp - nämligen att Hedwig protesterar mot att hennes liv kanske blev förspillt. Lowden väljer följande citat "Hedwig i breven inte kännas vid något alternativt liv, inget ”kunde ha”, inget ”tänk om...”. Hon är inget spill."

Jag tappade snabbt intresset för figurerna Combüchen och Hedwig Langmark. Är inte alls fångad av leken med identiteter - den griper inta tag i mig alls. Men Hedda tyckte jag om. Och håller med recensenterna i DN och SvD att 1930-talet är levande beskrivet (huruvida det stämmer eller inte är jag inte kunnig nog att bedöma). Så betyget blir ändå en stark trea från mig - kanske hade betyget blivit högre om jag inte låtit mig färgas av recensioner.

Tycker att Stefan Eklunds intervju med Sigrid Combüchen från i lördags var rolig läsning, där hon själv säger att hon undrade om "smörjan skulle bli antagen"

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Spill - en damroman av Sigrid Combüchen