Hyllvärmare

Jag svarar på Bokhoras fredagsfråga från vecka 31 om vilken bok i den egna bokhyllan som stått längst. Jag måste erkänna att där finns alldeles för många. Jag älskar att köpa, äga och förvalta böcker, men läser inte på långa vägar lika fort som jag skaffar mig nya exemplar.

Länge var min äldsta hyllvärmare Oscar Wildes sista testamente av Peter Ackroyd som jag köpte på en bokrea på 1980-talet och som stått i min bokhylla sedan dess. Högst upp till vänster dessutom, eftersom jag sorterar böckerna efter efternamn. Men nu när jag skulle titta efter såg jag att den var borta, tror jag donerade den till bokbytarhyllan, tog med dem på en bokbytardag eller helt enkelt tog med den en morgon när jag lämnande hemmet för att sedan lämna den någonstans

En bok som väntat på mig i tio år är Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig. Den fick jag som recensionsexemplar 2001, men jag recenserade den aldrig och läste den såldes inte heller. Jag är mycket dubbelt inställd till Kihlgårds författarskap. Å ena sidan har han skrivit en av mina absoluta favoritböcker - Strandmannen - å andra sidan är det flera böcker av honom som jag påbörjat, men inte orkat igenom. Fadder Teiresias vår var en av dem. Och Du har inte rätt att inte älska mig är en slags fortsättning på den och kanse var det därför som det tog emot att börja läsa - och så blev det inte av.

En annan bok jag börjatr på flera gånger är Historikern av Elizabeth Kostova. Det lustiga är att jag tycker att boken både innehåller en spännande historia och är välskriven, men tydligen är det något som atr emot, för nu står den sedan ett eller två år och värmer hyllan (efter några år i läshögen på nattduksbordet).

Så har jag några som ligger på vänt förstås. I den där berömda att-läsa-högen på nattduksbordet. Som Det stora huset av Nicole Krauss, Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och några till som jag inte hunnit med, men de kommer inte att förbli olästa länge till.