Sommaren 1994 var en kanonsommar. Inte bara var hela sommaren rekordvarm, det var också en sommar då jag läste många rekordbra böcker som kom att betyda mycket för mig. Jag laddade upp inför sommarens långledighet med Donna Tartts Den hemliga historien, Peter Kihlgårds Strandmannen och Peter Hoegs Fröken Smillas känsla för snö. Jag hade inte hört mycket om någon av dem innan jag läste dem, det enda som jag hade förhandsinfo om var att Donna Tartt sades vara bästis med Bret Easton Elllis. Det ansåg jag vara en så god referens som någon. Först ut i min sommarläsning var Fröken Smilla. Oj vad jag tyckte om den. Det störde mig en aning bara att den var så otroligt populär redan. Jag hade velat ha den för mig själv. En sak retade jag upp mig gruvligt på. På flera ställen i boken skriver Hoeg om Smillas ringa längd och någonstans fälls omdömet att hon "är på gränsen till dvärg". Nå - hur kort är då fröken Smilla? Hon innehar den aktingsvärda längden 160 centimeter och i min värld klassas det som normallängd. Identifikationen med fröken Smilla var i det närmaste total, trots att vi egentligen bara hade längden gemensam.
Efter Smilla var det Strandmannens tur. Jag hade köpt den redan i februari samma år (bokrean om jag inte minns fel) och inte förmått mig att öppna den. Men nu var det dags. Och jag blev som uppslukad. Läste. Läste om många delar. Smakade på orden. De smakade salt.
Inte bara för att berättelsen till stora delar utspelar sig på stränder, själv låg jag på en i Grekland och njöt. Strandmannen är en sådan bok som jag återkommer till med jämna mellanrum. Jag bara måste ha mig en dos då och då. Berättelsen är ur huvudpersonens, själva strandmannens, perspektiv. Å man bara måste tycka om honom, denna fantastiska missförstådda man, som livet varit så grym mot ... Eller - är hans otur hans eget fel? Vad är det egentligen som har hänt på de olika platser där han har levt och verkat, kan man undra och undrar. Han har blivit så lurad, så dragen vid näsan, varit ett offer för märkliga omständigheter. Eller är det så att han inte bara har älskat, utan även bedragit, övergivit, skändat? Är det han säger över huvud taget sant? Är han en hjälte eller en simpel förlorare? Oavsett vilket är han och hans berättelse hursomhelst fascinerande.
Slutligen den fantastiska Den hemliga historien som kom ut redan 1991 men som jag alltså köpte - också på bokrean tror jag- just 1994. Årtalet 1994 har jag i alla fall skrivit in på försättsbladet i den otroligt fula lågprisutgåva som utgör mitt exemplar av den. Jag tror att jag banne mig sträckläste från första till sista sidan. Och när jag än hör Crash Test Dummies (någon som minns dem?) hamnar jag direkt i Vermont, eftersom jag hade köpt deras skiva samtidigt med boken och lyssnade ivrigt. Jag var helt förtrollad. Jag ville vara där, vara med, vara i berättelsen tillsammans med Richard, Julian och de andra. Stor sorg när jag läste ut den. Läste om den för några år sedan. Den höll för omläsning, det gjorde den, men den stora magin var tyvärr borta. Och jag måste erkänna att The litte friend står oläst (av mig, dock ej av maken) i bokhyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar