På spaning efter igelkottens elegans

Har spenderat några dagar i Paris (jobb i två dagar, en dags shopping) och tillbringat de parisiska vinternätterna tillsammans med en mycket trevlig bekantaskap, nämligen Muriel Barbery och hennes prisbelönta roman Igelkottens elegans. Jag hde faktiskt sneglat på den ett tag och den hade absolut redan fångat mitt intresse, men av någon anledning har jag inte köpt den. Men det gjorde jag nu, på Arlanda, och började läsa redan på planet ner. Den flygtiden gick hejdundrande fort, för jag kunde inte lägga den ifrån mig. Och jag har fått alldeles för lite sömn av samma anledning. Nästan komiskt, jag har fått säga till mig själv på skarpen på nätterna att sluta läsa, och den enda anledningen till att jag har gjort det, var att ha lite kvar till nästa dag.

Boken handlar om en vresig portvakt som bor och arbetar i ett av Paris tjusigare hus. Madame Michel är högintelligent, men outbildad, eller snarare autodidakt. Hon föraktar i stort sett allt och alla och mest av allt föraktar hon de rika, och därmed nästan alla i huset där hon arbetar. Men hon älskar litteratur, film, konst och musik, vilket hon njuter av sin ensamhet. Hon gör allt för att inte bli "upptäckt" - och låtsas vara dummare än hon är. Varför det skulle vara så förfärligt - att bli upptäckt alltså - framgår inte riktigt klart. Jodå, hon säger saker som att "jag utgör en av de otaliga kuggar som vidmakthåller den allmänt vedertagna illusionen om att det finns en mening med livet som lätt låter sig tolkas". Hon förklarar sin rädsla för att avslöja sig och beblanda sig med de rika utförligt ganska sent i berättelsen, men till en början anges alltså skäl som fördomar, att upprätthålla en fasad och liknande. Det blir svårt att förstå hur hon kan hålla sig ifrån att uppvisa sitt skarpa intellekt och sin intelligens, men hon har väl helt enkelt har vanan inne. I det tjusiga före dettaprivatpaltaset bor också lilla Paloma, 12 år på trettonde, som också är högintelligent och likaså hon har svårt med sin omgivning. Dessa båda är bokens två berättare, i jag-form, åtskiljs för tydlighetens skull med olika typografi. De möts förstås till slut, tack vare att det flyttar in en ny person, som blir berättelsens katalysator så att säga.

Madame Michel gör spännande utsvävningar i filosofins, litteraturens och språkets värld och jag vill särskilt dela med mig av en tankegång om människans språk (s.110-111):

"Språket och syntaxen är människans adelsmärke och uttryck för social gemenskap och därför något okränkbart i sig. Visst förändras det med tiden, utvecklas, faller i glömska och uppstår på nytt, liksom det berikas ibland genom att man bryter mot reglerna, men det hindrar inte varför man i grund och botten måste underkasta sig de rådande normerna, innan man tar sig rätten att ägna sig åt språkexperiment och nybildningar. Samhällseliten, de som råkar ha förskonats från de fattigas slavtillvaro, har därför ett dubbelt ansvar att vårda sitt språk och uttrycka sig väl"

Som sagt, en mycket trevlig bekantskap, även om slutet kommer lite abrupt. Berättelsen tappar lite sting när de alla tre till slut möts, det går lite väl snabbt från vresig portvaktskärring till kultiverad lady för Renées del. Men, jag kan leva med det och kommer definitivt att läsa Muriel Barbery igen! Jeanna Jarlsbo recenserade i SvD och Jonas Thente i DN.