Som jag har nämnt vid ett antal tillfällen både här- och därstädes så är Alexandriakvartetten en roman (eller egentligen fyra) som bokstavligen har förföljt mig genom åren, pockat på uppmärksamhet och krävt att få bli läst.
Det började när jag hyrde en lägenhet i andra hand möblerat. Där fanns även lägenhetsinnehavarens fyllda bokhylla med alla möjliga godbitar, till exempel fann och läste jag allt möjligt, Isabel Allende, Rosamunde Pilcher, Bonniers stora bok om katter och Jan Guillous Ondskan. Där stod också Alexandriakvartetten, längst ut på översta hyllan, med framsidan vänd utåt, så det var den första boken jag såg när jag vaknade och den sista jag tittade på innan jag somnade. Många gånger tog jag ut den ur hyllan, läste baksidestexten, tänkte att "den här ska jag läsa snart - verkar bra" men så kom det alltid något annat emellan, en annan bok, någon annan aktivitet.
Flera personer, oberoende av varandra, har genom åren rekommenderat mig att läsa Alexandriakvartetten. För att de tror att just jag skulle tycka så mycket om den. Och jag har klämt på den på ett antal bok-reor, antikvariat, i olika bibliotek, tagit ut den ur hyllor hos vänner och bekanta, diskuterat den utan att veta vad den handlar om, funderat på upplägget och dragit paralleller till andra verk. Men aldrig läst.
Nu var det dags. Jag skriver var, för det var nu ett tag sedan jag lånade den på biblioteket. Och jag har börjat läsa. Börjat om. Kom 22 sidor, fick gå tillbaka några sidor, har nu kanske hunnit läsa 50. Men nej, den har inte lyckat sfånga mig. Jag kommer inte in i Alexandria. Jag ser inte miljöerna framför mig. Kan varken se eller känna något för eller om gestalterna. Har inte någon dugg lust att läsa vidare och började istället på Nick Caves Bunny Munros död igår, vilket jag fann mycket underhållande.
Efter så många år som Alexandriakvartetten har velat bli läst av just mig kan jag inte bara ge upp utan vidare. Men jag tar GENAST tillbaka förslaget om att läsa den som salongsbok och ser fram emot andra förslag från resten av salongen.
2 kommentarer:
Med fanatisk envishet tog jag mig igenom böckerna. Känslan av att ha lyckats var stark bara den men även berättelsen var värd läsresan. Men jag förstår dig, det gör jag.
Hermia, jag SKA göra som du. men det får nog ta hela sommaren.
Skicka en kommentar