Frisk läsning

Känslan att öppna en bok är speciell. Förväntningar och själva njutningen av att få ta del av en ny berättelse ligger som en fond över stunden. Vetskapen om att den bok man håller i handen är enormt uppskattad av det stora antalet och att recensionerna varit överväldigande positiva sätter givetvis en passpartou över tolkningen.

Hyllningskörerna över Junot Díaz Oscar Waos korta förunderliga liv vet inga begränsningar. Hypen är total! Och en författare som fått Pulitzerpriset och en bok som blivit publicerad i många av världens större tidningar som följetong, likaså toppat The Times lista över de tio bästa skönlitterära böckerna 2007 är nästan sfinxlik och oantastbar. Att ge sig på att kritisera språkbruk skulle väl närmast viftas bort såsom generande märkvärdig kvasidiskussion.

Det var närmat med viss andfåddhet och med viss puls som de första sidorna lästes. Kommer jag att fångas in av den omtalade magin, kommer jag att bli omkullkastad av berättarglädjen och det innovativa greppet att blanda spanska med svenska?

Självfallet blev reaktionen blandad. Och det är väl också karakteristiskt att det som genererar någon slags hatkärlek ofta blir det som i efterhand betraktas som extra konstnärligt och minnesvärt. Och absolut, Oscar Waou korta förunderliga liv kommer länge leva kvar i mitt medvetande som en annorlunda och en mycket positiv upplevelse.

Några reflektioner till trots. Metoden att blanda språk på det sätt Días gör måste närmast ses som något dialektlikt. Jag kanske helt missuppfattat det hela, emellertid är just min uppfattning att Días skrev på spanglish. Många av meningarna var en blandning av engelska och spanska, vilket gjorde att de som läser boken på engelska förstår, åtminstone till vissa delar, själva uttrycken. Ett litterärt trick som inte riktigt tar sig genom att i en svensk text blanda ett språk som för många är helt främmande. Jag kommer själv från en stad där romani användes för att ge språket en extra nyans. Schabon, devon caren var fullt inkorporerad svenska för min generations jönköpingsbor. Liksom ord som keff och abu förstås av hyfsat många idag.

Att språkblandningen är till för att ge texten utökad spänst är väl tydligt. Dock är det väl också ett sätt att få viss banalitet att verka mer sofistikerat än vad det egentligen är. Med de många hänvisningarna till personer, städer och historiska skeenden är språket intelligent utformat i det stora hela. Emellertid har vissa delar av berättelsen nog själva mixen av språk att tacka för att det inte upplevdes allt för krystade, för vissa stycken innehåller mer spanska än andra. Ett exempel är när Belis tuttar skulle avhandlas. Det gick åt minst ett par sidor text för att förklara dessa tuttars gränslösa mirakel. Tre sidor om ett par bröst på ren svenska skulle nog lätt uppfattas som hyfsat barnsligt, och något gubbsjukt, författarskap i annat fall. Nu förstår man att det råder en mystik över det vanliga över Belis former och det är helt och hållet spanskans förtjänst.

Det leder in till nästa fundering. Vi har tidigare i litterära salongen pratat om nödvändigheten av att använda sig av schabloner. Genom dessa skapas dynamik i texten, och det blir också lättare att identifiera sig, eller uppleva avsky, kärlek, glädje etcetera. Jag har i skrivande stund inte läst hela boken, men en bra bit in i boken har jag själv inte riktigt kommit underfund med om Junot Días genom sina schabloner vill skapa en slags karikatyr av latino-blatten, eller om det är hans bild av sig själv och andra latinamerikanska män. För mig känns det lite extra angeläget att få rätsida på funderingen eftersom jag själv är en latino-blatte. Förvisso till viss del uppväxt i Nordafrika, med mest antal år boende i Sverige och Stockholm. Dock känns det som att det är själva blattens innersta väsen som penetreras. Det som ligger djupt begravt i blattens arvsanlag. Och bilden som växer fram är allt annat än smickrande. Blatten är så macho, vilket står i direkt konfrontation med den västerländska raffinerade livsstilen. Beskrivningen av blattens agerande är fyllt av det mest primitiva av världar. Reaktioner är fyllda av instinktiva reflexer och mannen framställs som ytterst primitiv, där urtidsdjuret är det mest rådande. Intuitiva omedvetna drivkrafter får blatten att hantera essentiellt mänskliga områden som kärlek, relationer och socialt umgänge något tafatt och högst ociviliserat. Kvinnan verkar spela med på dessa okultiverade regler. I någon mån beskrivs hon som den som upprätthåller denna ordning. Ett litet exempel är när vår kärlekssökande och ömhetssuktande Oscar i en desperat ansträngning frågor sin mamma om han verkligen är så ful som alla säger. Svaret är givetvis osentimentalt och direkt. Modern säger som det är: ja – hennes son Oscar är ful, det kan inte vara mammans gener som ligger bakom nörden och den fete känslosamme sonens utseende och gråtmilda känslighet konstaterar hon kallt och obarmhärtigt till sin son.

Bilden av blatten som en något våldsam, kroppsfixerad och överkåt kan i längden åtminstone bli lite tröttsam. Jag undrar också om en berättelse med afrikaner i centrum skulle kännas helt fräsch om ett ständigt återkommande tema skulle vara deras enormt välutrustade lemmar och att de ständigt och jämt dansade och sjöng taktfast unison sång till bongotrummans envisa bultande. Skulle det inte upplevas som något fördomsfullt, nästintill rasistiskt – om så författaren varit född och uppvuxen i självaste Sudan? Días övertydliga jargong kanske upplevs som friskt parodiskt och med mängder av självdistans?

Ja, jag är inte riktigt framme där säcken knyts ihop. På något sätt hoppas jag emellertid på att blatten får viss upprättelse. Att berättelsen är en slags uppgörelse med egna självpåtagna självuppfyllande profetior i kombination med en fantastisk underhållande skildring om ett lands brokiga nutidshistoria. (vem har egentligen koll Dominikanska Republiken vanligtvis?) De uppskakande människoödena griper alla fall tag i mig som läsare, det är trots allt en riktigt bra bok tycker jag. Ikväll ska jag få höra vad resten av salongen har för upplevelser med sig. Det ser jag verkligen fram mot.

Gabriella Håkansson i DN tyckte så här.