Halvvägs in i Oscar Wao och jag vet inte vad jag ska tycka riktigt. Hade otroligt höga förväntningar som inte riktigt infriats. Å andra sidan är boken komponerad på ett sätt jag inte hade väntat mig och jag finner det otroligt roande och bildande med fotnötterna (ja jag vet...) och har alltså slutat att störa mig på dem. Just nu är jag inne i det som är hans mammas historia om jag fattat det hela rätt. Kanske har jag inte det - för likt en roman av de stora ryssarna är det hemskt många personer att hålla reda på och liksom ryssarna igen heter de en sak men kallas för något annat.
Och apropå ryssar. När jag var ute och sprang i fredags hade jag turen att hamna mitt i radioteatern och sista delen av Brott och straff. Se där en liten bit lycka helt oförhappandes. Och som jag sprang! Jag gillar verkligen ryssarna men har läst alldeles för lite av dem.
Jag minns - även om det är så längesedan att jag faktiskt inte ens tänker skriva HUR längesedan - på grundkursen i litteraturvetenskap att vi hade så kort tid på oss att läsa Brott och straff att jag fick skumma genom hela boken. Däremot hann jag läsa hela Gogols Kappan men så är det ju också en novell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar