För många år sedan läste jag Gunilla Linn Perssons Livstecken och tyckte mycket om den. Jag har en bestämd känsla av att jag också har läst Allis med is, men det kan vara så att jag såg den som tv-serie. Hur som helst, när jag fyllde år för någon månad sedan fick jag Gunilla Linn Perssons senaste roman Eskil riddaren av syrenbersån av min svärmor.
Det är 50-tal och Karl-Astrid och Bernhard är en bra bit upp i fyrtioårsåldern. Efter många missfall är Karl-Astrid äntligen gravid och hon är övertygad om att det är en pojke. Det är det också. Hon föder en liten Eskil som är mongoloid (som det heter på femtiotalet)och personalen på sjukhuset försöker få henne att lämna honom till ett hem. Hon vägrar. Hon har längtat så efter detta barn, Eskil är hennes och hon vill inget hellre än att vara hans mamma.
Sedan får vi följa hur Eskil blir äldre, hur föräldrarna gläds över hans framsteg och hur han blir riddaren av syrenbersån. Vi får också följa hur föräldrarna ibland tvivlar på att de gjorde rätt och hur Karl-Astrid kämpar för sin son. Jag gråter några gånger när jag läser den här fina lilla romanen, inte minst i slutet som är mycket sorgligt. Men mest ändå för att det är en så fin skildring av en mammas, och pappas, ovillkorliga kärlek för det barn som de har längtat efter så länge. Och för att Eskil ger de här fina människorna så mycket kärlek och mening tillbaka.
Nu har jag börjat på två böckerna som vi fick i den välfyllda goodiebagen på bokbloggarträffen - Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg och Släktfeber av Sara Paborn. Båda lovar gott!
1 kommentar:
Jag har också börjat med vi har redan sagt hej då och jag tycker också att det verkar riktigt bra.
Skicka en kommentar