Förra sommaren bunkrade jag upp med hela JohannaNilssons produktion och sträckläste flera romaner. Men en blev aldrig läst: Jag är Leopardpojkens dotter som handlar om hennes pappas uppväxt i Kongo. I samband med en resa till Afrika i förra veckan tyckte jag att det var lämplig läsning, så den packade jag ner i väskan. Just det - packade ner i väskan. Hade alltså inget att läsa på planet, så det blev en tur till Pocketshopen på Arlanda, där valet föll på den lilla Drottningen vänder blad av Alan Bennet.
Vilken fantastiskt trevlig liten bok! Jag satt till slut med pennan i hand när jag läste den, för att stryka under bra meningar som på pricken förmedlar precis det som jag tycker att läsningen ger. Och så skojigt det var att sedan upptäcka att Bennetts fiktiva drottning gjorde samma sak. Boken tog slut alldeles för fort trots att jag bemöda mig om läsa långsamt.
Väl framme i Afrika (dock ej i Kongo) började jag bekanta mig med Johanna Nilssons farmor, farfar och pappa. En fascinerande historia. Förstås väldigt exotiskt - en uppväxtskildring bokstavligen i Afrikas djungler. Samtidigt ett spännande tidsdokument över svensk missionsrörelse. Och på samma gång en slags uppgörelse från Johanna Nilssons sida - en uppgörelse med religion och tro, ett sätt att närma sig och förstå sin pappa bättre och inte minst försöker hon förstå sin farmor och farfar missionärerna som trots att de lever Guds kärleksbudskap, gör något av det allra mest förbjudna: lämnar sina barn. Gång på gång på gång. Allt för missionen.
Tyvärr glömde jag boken på flyget på vägen tillbaka, men hoppas att någon annan resenär hittar den och får glädje av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar