Jag blev inte besviken. Det blev jag inte. Det är Ian McEwan och det är naturligtvis bra. Välskrivet och välkomponerat. Men det är inte det bästa jag har läst av McEwan. Allra mest saknar jag den där livsavgörande händelsen som alltid brukar finnas i hans berättelser. Den där händelsen då allt ställs på ända och livet aldrig blir sig likt igen, hur trivial den händelsen än vid första anblicken må te sig. Den finns inte här. Eller, den finns kanske där, åtminstone en ansats till den, men inte lika bra och raffinerat som jag är van vid. Jag som inte brukar kunna släppa Mr McEwans alster har tagit ganska god tid på mig för att läsa ut den här romanen. Det var faktiskt först någonstans under de sista trettio sidorna som jag tänkte "nämen, va, hur ska det här sluta" och inte ville släppa boken ifrån mig. Bra som sagt, men inte bäst. Det är fortfarande Enduring Love och A child in time. Fantastiska båda två.
Nu har jag plockat ner Murakamins What I talk about when I talk about running från bokhyllan. Jag har ju varit på väg att börja på den vid flera tillfällen vid det här laget, men nu är det alltså äntligen dags.
Imorgon ska jag på Klara frukost på Stockholms Stadsteater och lyssna på Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdahl när de pratar om FN. Det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar