Det har inte blivit mycket bevänt med läsningen hittills den här julledigheten, men jag läste ialla fall ut Johanna Nilssons Jag är Leopardpojkens dotter häromdagen. Catrin har ju redan skrivit så bra om den här. Det var också hon som vid vår senaste träff pratade så väl om den att jag bestämde mig för att den var en "måste-läsa-bok".
I min släkt finns missionärer som likt Johanna Nilssons farmor och farfar arbetade i Kongo och jag har alltid varit nyfiken på det liv de levde där och funderat på drivkraften bakom de val de gjorde. Jag ångrar idag att jag inte frågade mer om allt de måste ha varit med om när tid fanns. Och ännu mera så efter att ha läst Johanna Nilssons bok såklart. Det måste ändå ha varit en speciell sorts människor som lämnar tryggheten i Sverige, i mina släktingars fall en liten trygg by efter norrlandskusten, för att bege sig till okända länder långt, långt borta.
Precis som Catrin skriver så genomsyras boken av frågan hur Johanna Nilssons farmor och farfar gång på gång väljer att lämna sina barn för missionen. Hur kan goda, kärleksfulla människor överge sina barn på det vis de gjorde. Något svar får vi egentligen inte. Inte mer än att drivkraften att tjäna gud är större än allt annat. Och en sak som slår mig när jag läser, är de likheter som finns mellan missionärerna och till exempel pappan i Sista resan till Phnom Penh, det vill säga de människor som trodde (tror)på någon form av folkets revolution. För dem var det viktigaste att tjäna landet/revolutionen/"the cause". Familjen och allt annat kommer i andra hand.
Förutom att ha läst ut Jag är Leopardpojken dotter så har jag också börjat på Ian McEwans Solar. Den känns mycket lovande och jag hoppas ha hunnit med den också innan det här jullovet är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar