För mig hände följande när jag skulle läsa Världens sista roman: Jag fick tag på tredje delen i Stieg Larsons Millenium-trilogi. Och alla som läst den eller någon av de andra vet att har man väl börjat går det inte att lägga ifrån sig. Jag läste som en galning, försummade jobb, vänner och familj (i den ordningen) och började läsa Sjölins bok några dagar innan vi i salongen skulle träffas för andra gången.
Jag hade oerhört svårt att komma in i Sjölins roman. Jag tyckte att den var tråkig. Jag tyckte också att den var konstig - det absurda greppet tilltalade mig inte över huvud taget. Och när det verkligen började hetta till och jag tyckte att han hade något att komma med som dessutom var riktigt bra gestaltat - nämligen några scener som beskriver hans relation och situation med sin senila mamma - ja då kändes det som att han bara gav upp och lämnade det därhän.
De andra var eniga med mig. Snygg bok - jobbigt (på flera sätt) innehåll.
Vi som var med på träff nummer två var jag Catrin, Cattis och Mia. Och den här gången satt vi upp i matsalen. Jag och Mia åt leverpastejsmörgås, Cattis valde någon slags tapastallrik tror jag eller om det var tilltuggstallriken. Alla drack vi vin. Och det som vi beställt nästan alla tillfällena är ett Zinfandelvin: Gnarly Head. Jag drack det första gången just på Järnet och blev omåttligt förtjust. och jag vågar påstå att de andra damerna delar min förtjusning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar