Bonjour Tristesse

jag bara måste få visa upp mitt senaste inköp: en jättefin mugg som BARA JAG ska få dricka kaffe ur på jobbet. I samband med att jag köpte min fina fina anteckningsbok så beställde jag även denna fantastiska skapelse. Nu kommer kaffet smaka ÄNNU godare - det är jag övertygad om.

Boken om Sighsten Herrgård

I morse var jag för andra gången med på Breakfast Book Club - en bokklubb jag hittat via Facebook och Petras blogg En annan sida. Det var lika trevligt som förra gången. Konceptet är att de som kan, ses halv åtta på morgonen på Vetekatten i Stockholm och diskuterar en bok till frukost. Den här gången var det boken om Sighsten Herrgård av honom själv och Carl Otto Werkelid, som nyligen kommit ut på nytt. Första gången var 1987.

Jag, och flera med mig, tyckte att boken var både tråkig och dålig. En person tyckte att den var bra, men här vädrar jag mina egna funderingar kring boken: Sighsten själv verkar ha varit en fascinerande person, men man kommer inte honom in på livet i den här boken. Kanske Carl Otto Werkelid är alltför mycket journalist, för jag tycker att hela boken känns som ett alltför långt söndagsreportage som inte kom i närheten av någon redaktör. Jag hade svårt att hitta flyt i texten, som byter perspektiv, tempus och fokus i mitt tycke alltför slumpmässigt. Men boken lyckades i alla fall få mig än mer nyfiken på Sighsten - vem var han egentligen. Jag förstår att han var oerhört känd på sin tid, Sveriges mest kända person efter kungen enligt någon lista som boken refererar till. Jag har ingen annan relation till honom mer än att han berättade i tv att han hade aids.

Nå, själva träffen var mycket trevlig och jag ser fram emot nästa, som blir i slutet av sommaren. Då ska vi diskutera Mohsin Hamids Den ovillige fundamentalisten, som initiativtagare Petra delade ut varsitt ex av.

Ikväll...

... får jag gå till sängs med Mia Skäringer, för nu har mina nya böcker kommit. Lycklig som ett barn på julafton slet jag upp paketet och blev helt lycklig över innehållet, trots att jag ju redan visste vad som skulle finnas i. Ibland undrar om jag om den här besattheten av böcker håller på att gå överstyr?

För ett tag sedan skrev Catrin så fint om när hon och hennes son hade en alldeles egen litterär salong, och jag kommenterade att jag hoppades att jag skulle lyckas överföra läsglädjen till min son på samma sätt. Idag tror jag att jag fick svaret. Från vardagsrummet hördes plötsligt sonens röst - han berättade sagan om Peter Pan. När jag kikade in såg jag honom sitta med boken uppslagen och läsa. Eller låtsades läsa. Vi har vid det här laget läst Peter Pan så många gånger att han kan historien utantill, men det var alldeles tydligt att han "läste". Jag vet inte för vem han berättade, sig själv, något gosedjur eller en av sina många fantasivänner. Men han dramatiserade sin berättelse så fint med olika tonlägen och pauser att hans mamma blev alldeles tårögd och rörd. Min pojke - som älskar böcker, bra berättelser och att berätta.

Böcker i present

Jag älskar att få böcker i present och jag älskar att ge böcker i present till andra. Det är en superkul utmaning att försöka hitta en bok som kan passa för just en viss person. Något som de kanske inte skulle valt själva men som jag tror att de kommer att uppskatta.

För ett par år sedan frågade min svåger vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Jag svarande naturligtvis böcker och preciserade sedan "Köp gärna något DU tycker är riktigt bra".
Detta var ett lyckokast som jag sedan använt mig av många gånger. Ofta har man ju en tendens att fastna för en viss typ av böcker. Ber man sina släktingar och vänner att köpa böcker som de gillar får man sådant man kanske aldrig skulle ha valt själv. Ibland blir det bottennapp men det kan också bli riktiga guldkorn.

Min svåger gav mig Paul Austers Leviatan. Riktigt, riktigt bra.

Som att den här olästa högen inte var nog...

... har jag precis varit inne på Adlibris och klickat hem tre titlar till: Sofi Oksanens Stalins kossor (Utrensning var så otroligt bra så jag bara måste läsa mer av henne), Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst (har jag varit nyfiken på ett bra tag) och Barbara Kingsolvers The Lacuna (vinnare av året Orange Prize for Fiction).

Jag längtar efter semestern då jag ska läsa, läsa, läsa. Och jag tror inte att jag ska göra om förra årets misstag då jag tog med mig det mesta som låg på sängbordet som jag inte hunnit eller orkat med under året. Istället ska jag ta med mig bara sådant som jag verkligen vill läsa. Och i högen på sängbordet ligger som ni kan se några riktiga pärlor. Boktjuven av Markus Zusak t ex, och Janet Frames An angel at my table. Båda vill jag verkligen läsa i sommar. För att inte tala om de fin-fina böckerna vi fick i goodie bagen på bokbloggarträffen. Jag har svårt att hålla mig från att genast sätta tänderna i Mangon som sprängdes, Mohammed Hanif, Fru Freud och jag, Anna Lytsy, och Den kärleken, Tove Leffler. Jhumpa Lahiris Interpreter of Maladies tänkte jag dock läsa klart den här helgen och Ben Okris The famished road börjar jag se som ett lost case efter att ha börjat på den ett tiotal gånger. Jag vill också minnas att den låg i högen redan förra sommaren.

Ja, och så har vi då Östergrens Gentlemen och Gangsters såklart. Jösses vad mycket att se fram emot! Vad ska ni läsa i sommar?

Luguber x 2

Jag har börjat läsa Gentlemen, för likt Cattis kunde jag inte hålla mig och var tvungen att börja med detsamma. Det är tredje gången jag läser Östergrens roman från 1980, som man väl får säga blev hans stora genombrott. Märkliga saker minns jag mycket bra, som detaljer ur våningen på Hornsgatan, saker som Henry Morgan och Klas Östergren äter och dricker, men lustigt nog är själva grundhandlingen som helt ny för mig. Det var förvånande, minst sagt, eftersom jag är en person som sällan glömmer någonting. Men desto roligare att läsa på nytt, när jag upplever att delar av handlingen är som att läsa boken för första gången.

Jag kan inte låta bli att tänka på att Klas Östergren (nu talar jag om författaren och inte om romanfiguren) var väldigt ung när han skrev boken och redan en så skicklig berättare. Bjussar därför på en bild på en ung Östergren som jag helt fräckt snott från Aftonbladet.

Och så var det ju det här med luguber. Att han valt att använda ordet luguber redan på första sidan har många påpekat - liksom att han kommer undan med det - men att han använder det IGEN några sidor senare har jag inte hört kommenterats förut. Men nu har jag gjort det.

Märkliga associationer

Jag har precis läst ut Släktfeber av Sara Paborn, en av böckerna som låg i goodiebagen på Bokhoras bloggträff förra veckan. Nu sitter jag här och funderar över varför jag genom hela läsningen har tänkt på Loranga, Masarin och Dartanjang. Delvis beror det såklart på att jag ser Loranga framför mig när Paborn beskriver pappan i berättelsen, men det är också något annat, något i hur historien berättas. Nåväl, märkliga associationer verkar vara min grej just nu.

Jag tycker om Loranga, Masarin och Dartanjang och jag tycker definitivt om den här boken. "Paborn berättar med en ny röst. Drastisk, skruvad men samtidigt saklig och sorgsen. Det händer inte mycket på ytan och ändå förändras människorna gradvis i små förflyttningar. Överhuvudtaget är Paborns saklighet befriande" står det på baksidan. Det är Carin Mannheimer, Sveriges Radio, som sagt det. Och bättre än så kan det faktiskt inte sägas. Det här är en liten pärla!

Litterär kanon

Härom dagen hamnade jag och några kollegor i en diskussion gällande det återkommande förslaget om att införa en litterär kanon. Personligen är jag mycket tveksam. Jag tror att det är omöjligt att utse en lista över böcker som alla, i första hand skolelever, ska läsa. För det första vem eller vilka ska besluta om vilka böcker och författare som ska vara representerade? Svenska akademin? För det andra, ska denna kanon vara en gång för alla given eller ska den utvecklas över tid? För det tredje, hur skulle det vara möjligt att skapa en lista som alla accepterar?

Trots min skepsis mot förslaget kan jag dock se en fördel. Jag skulle så gärna ta del av den samhälleliga litteraturdebatt som ett sådand arbete skulle ge upphov tid. Tänk om en diskussion gällande litterär kvalitet och mer eller mindre briljanta författare skulle fylla tidningarnas ledarsidor och arbetsplatsernas lunchsamtal.....

Påminns om Rumkowski

Jag cyklar över en kyrkogård varje dag på väg till jobbet. Precis vid grindarna, just innan jag ska svänga in på cykelbanan igen, passerar jag en gravsten med ansiktet av en bister man avbildat. Framför honom står tre nakna barn med armarna om varandra och huvudena nedböjda. Jag har ingen aning om vem som vilar i denna grav eller varför de tre barnen står framför. Men ända sedan vi läste De fattiga i Lodz tänker jag på den högst osympatiske Rumkowski varje gång jag cyklar förbi gravstenen. Jag vet inte riktigt varför.

Fint om en mammas kärlek till sitt barn

För många år sedan läste jag Gunilla Linn Perssons Livstecken och tyckte mycket om den. Jag har en bestämd känsla av att jag också har läst Allis med is, men det kan vara så att jag såg den som tv-serie. Hur som helst, när jag fyllde år för någon månad sedan fick jag Gunilla Linn Perssons senaste roman Eskil riddaren av syrenbersån av min svärmor.

Det är 50-tal och Karl-Astrid och Bernhard är en bra bit upp i fyrtioårsåldern. Efter många missfall är Karl-Astrid äntligen gravid och hon är övertygad om att det är en pojke. Det är det också. Hon föder en liten Eskil som är mongoloid (som det heter på femtiotalet)och personalen på sjukhuset försöker få henne att lämna honom till ett hem. Hon vägrar. Hon har längtat så efter detta barn, Eskil är hennes och hon vill inget hellre än att vara hans mamma.

Sedan får vi följa hur Eskil blir äldre, hur föräldrarna gläds över hans framsteg och hur han blir riddaren av syrenbersån. Vi får också följa hur föräldrarna ibland tvivlar på att de gjorde rätt och hur Karl-Astrid kämpar för sin son. Jag gråter några gånger när jag läser den här fina lilla romanen, inte minst i slutet som är mycket sorgligt. Men mest ändå för att det är en så fin skildring av en mammas, och pappas, ovillkorliga kärlek för det barn som de har längtat efter så länge. Och för att Eskil ger de här fina människorna så mycket kärlek och mening tillbaka.

Nu har jag börjat på två böckerna som vi fick i den välfyllda goodiebagen på bokbloggarträffen - Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg och Släktfeber av Sara Paborn. Båda lovar gott!

Kväll för bokbloggare gav mersmak

Träffen för bokbloggare på restaurang Vinter igår var TOPPENTREVLIG! Sammanfattningsvis kan väl sägas, god mat och massor av prat. De flesta var eniga om att detta var ett initiativ som bör upprepas. Tack alla bokhoror och alla andra som var där.

Skäms lite

Måste erkänna att jag skäms lite över att min aktivitet på bloggen varit minst sagt minimal den senaste tiden. Det måste bli ändring! Jag får helt enkelt ta och skärpa mig. Hoppas på att kvällens bokbloggarträff (det ska bli sååå kul) blir en nytändning.

Jag skäms också lite över att jag ännu inte börjat läsa Oksanen. Eftersom jag förstått att den är fantastisk, se tidigare inlägg, så ska jag ta mig ann den snart. När det gäller min bristande bloggaktivitet har jag ingenting att skylla på mer än allmän stress i tillvaron. När det gäller Oksanen har jag dock faktiskt en ursäkt. Jag har fastnat i första världskriget! Läser just nu Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg och det är en riktig tegelsten.

Jag vet att många har svårt för Englund just på grund av att hans populärvetenskapliga böcker ofta är just tegelstenar. Själv älskar jag dem men allra mest tycker jag om hans essä-samlingar, Brev från nollpunkten och Förflutenhetens landskap.

Stridens skönhet och sorg är en fantastisk bok. Bilderna av krigets fasa och tristessen i skyttegravarna blir kristallklara. Så även bilden av hur kriget steg för steg bryter ner människor. Inte direkt upplyftande läsning, men fängslande.

Imorgon är det bokbloggarträff

Imorgon är en alldeles speciell dag för då ska nämligen jag och Anna-Karin gå på Bokbloggarträff. Det är bokhora.se som fixat kvällen på Restaurang Vinter, och vi ser så fram emot att få träffa andra som gillar att läsa, skriva och inte minst prata om litteratur!