Färdigskojat!

Å vad jag tyckte om Grand Final i skojarbranschen! Den kändes lättläst, djup, allvarsam och humoristisk på samma gång. Jag njöt allra mest av skildringarna från Lillemors intellektuella kretsar, som redogörelserna av hur det går till i Akademien och beskrivningar från arbetet med förlaget. Och vem om inte Kerstin Ekman vet vad hon talar om - även om jag naturligtvis förstås att boken är fiktion, och just det här med fiktionen är också något påpekas med jämna mellanrum av såväl Lillemor som Babba.

Till en början väger mina sympatier ganska jämnt mellan de båda kvinnorna, jag finner Babba djärv, smart och rolig. Men Lillemor är inget dumhuvud hon heller och i sista fjärdedelen av boken är jag bara lojal mot Lillemor. Beskrivningen av Babba blir också mer och mer kritisk allteftersom berättelsen framskrider, så det kan ju vara Ekmans avsikt att jag som läsare ska känna just så. Jag njöt av varje boksida och tyckte att romanen höll hela vägen, men på en punkt vacklar jag och det är en ganska central punkt. Jag fattar inte vad Lillemor är så rädd för. Att bedrägeriet ska uppdagas är det som är meningen att hon ska vara rädd för, och när Lillemor fått tag på manuset (paperassen! lärde mig även ett nytt bra av ord av Ekman!) förstår jag precis, men blir mer och mer frågande allteftersom. Ju mer jag får läsa om hur de båda kvinnorna formar författarskapet som förkroppsligas av Lillemor, så undrar jag mer och mer vad Lillemor egentligen har att frukta. Hon skulle kunna trycka dit Babba hur lätt som helst med hjälp av pengar och sin intellektuella makt, men är på något sätt i Babbas våld.

Nå. Det här är "storartad intellektuell underhållning" som Jens Liljestrand skrev i sin recension i DN. Jag kan bara hålla med.

Andra som läst, recensera och tyckt till: Calliope Books, SvD, GP, Expressen, Annika Koldenius, Kommunalarbetaren, Bokmania, LitteraturMagazinet, Kristianstadsbladet, Sydsvenskan, Kulturbloggen