Mitt i Murakami och Le Clézio har jag ägnat några dagar åt Johan Kindes debutroman Någon sorts extas, som handlar om Julien och hans vänner, musik, nattliv och längtan efter det stora äventyret. Jag var nyfiken på hans skildring av 80-talet, min tonårstid, och jag blev inte besviken. Alla ingredienserna fanns för att jag skulle fastna i ljuv nostalgi och tänka på händelser och människor som inte funnits i mina tankar på många år. Skildringen kändes dessutom högst tonårsaktig.
Någon stor litterär upplevelse var det förvisso inte, däremot en charmig, ibland lite pinsam, tillbakablick. Och jag insåg att jag faktiskt växte upp i en tid då det inte fanns mobiltelefoner så att man kunde få tag på varandra var som helst, när som helst, då det fanns två tv-kanaler som mycket sällan visade musikprogram och då frisyrgelé var en ny bekantskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar