Realism, fantasy, övernaturligt, eller bara konstigt

På senaste träffen med den litterära salongen Wind Up Women hävdade jag med emfas att jag i stort sett enbart tycker om realistiska böcker, med några få undantag. Så kunde jag till exempel helt och hållet svälja Kafka på Stranden där en man kan tala med katter, huvudpersonen företar (kanske) en typ av resa i tiden, massor av konstiga saker händer, men det verkar helt naturligt i Murakamis parallellvärld och jag köper det rakt av. Och så diskuterade vi vidare, boken för dagen var ju Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is (hopplös titel!) som jag tyckte mycket om, bland annat eftersom den var realistisk och så började jag en jämförelse med Aprilhäxan, som ju i mångt och mycket har flera övernaturliga drag och kom på att jag ju tyckte om det. Den gången.

Så pratade jag vidare (ja jag pratar väldigt mycket på våra träffar) om min nya vurm för vampyrer och nu började de andra se lite undrande ut, för det var väl inte direkt verklighetstroget, medan jag hävdade att jo, det var det visst det, om man bara bestämmer sig för att det finns vampyrer så.

Och Anna påpekade att jag ju faktiskt grävt ner mig ordentligt i Maria Gripes författarskap under studietiden, vilket är sant och ja - jag älskar hennes böcker. Men är de verkligen realistiska? Vissa av dem är väl typiska exempel på vad man brukar kalla fantasy eller magisk realism. Ja, det får jag ju hålla med om. 

I boken jag för närvarade läser, The End of Mr Y, förekommer tidsresor, tankeläsning, promenerande i andras tankevärldar, liksom i huvudpersonens egen hjärna. Ja om det inte är fantasy, magisk realism, eller åtminstone lite övernaturligt så är väl inget det. 

Får väl bara lov att kapitulera och inse och erkänna att jag TYCKER MYCKET OM BÖCKER I DEN GENREN! Så då var det sagt. Men science-fiction. DET gillar jag åtminstone inte!