Bokmarknad utan bokinköp

Jag var i Nice i helgen och ramlade över en fantastisk bokmarknad. Tyvärr läser jag inte franska, så det blev ovanligt nog inte ett endaste inköp. Fast det var mycket nära att jag inhandlade ett antal exemplar ändå. Jag blev nämligen helt förälskad i alla vackra omslag. Men så blev jag påmind om att vi hade ett strikt begränsat antal kilo som vi fick ta ombord på planet hem, och att jag redan fyllt det mesta av den kvoten med olika olivoljor.

Nu sitter jag och tittar på mina bilder på de fina bokomslagen och tänker att nästa gång tar jag nog med en extra väska.

Slumdog Millionaire

Jag befinner mig i Indien för tillfället och hade ju sett fram emot att få botanisera ordentligt i pocket-shopen på arlanda. Nu bar det sig inte bättre än att min flight gick från terminal 2 där det inte finns någon pocket shop ... Det finns ett litet utbud, och det mesta var deckare och andra bestsellers som jag inte var så sugen på att läsa. Mina kriterier var dock framför allt en TJOCK bok, så jag övervägde en Elizabeth George, men fastnade til slut för Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Tyckte det var lämplig litteratur eftersom mitt mål var Indien och jag tänkte att jag kunde lära mig något på köpet. Här bör tilläggas att jag inte har sett filmen med samma namn och visste inget annat om berättelsen än att den handlade om en indisk gatupojke som var med i "Vem vill bli miljardär".

En underbar bok! Helt underbar! Jag var uppslukad från första till sista sidan av den här otroligt rörande och charmiga och - som jag hade hoppats på - lärorika berättelsen. Eftersom jag tyckte så mycket och hade gott om tid att läsa så läste jag ju ut den illa kvickt vilket har lett till att jag nu är UTAN BOK.

Det är naturligtvis katastrof. Men om inte annat ser jag fram emotatt köpa mig en ny på Delhis flygplats när det är dags för mig att återvända hem på lördag.

Slutspurten på en halv gul sol

Sådärja. Nu ska jag strax lägga mig på Spikmattan och läsa ut En halv gul sol. Och sedan (läs på lördag) ska jag unna mig att köpa en helt ny bok - så tjock som möjligt eller möjligtvis två stycken. Jag ska nämligen resa till Indien på lördag och kommer på Arlanda att botanisera i pocket-shopen. Kommer alltså att behöva en bok som dels ska räcka på den långa flygresan, dels fungera som kvällslektyr i en vecka. På vägen hem igen får jag såklart köpa mig ytterligare en ny.

Och huka er nu alla pocketbok-kramar-vänner. För vet ni vad jag gör med pocketböckerna när jag läst dem? Nä, slänger dem gör jag faktiskt inte. Det bär mig emot - det är ju ändå böcker. Men jag LÄMNAR DEM ÅT SITT ÖDE. Lämnar dem på ett hotell, på en restaurang eller cafe, eller till någon jag känner. Men det är mycket sällan jag sparar dem. Undantag finns dock- vilka kommer jag att redovisa i ett framtida inlägg som kommer att ha rubriken Catrins bokhyllor del 2.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Catrins bokhyllor del 1

Här ett snitt ur "finbokhyllan". Dit kvalificerar man sig om man är en inbunden, skönlitterär bok som ska ägas och förvaltas. Sedan länge är denna hylla TVÄRFULL, varför det sker utrensningar då och då. Utrensningar låter hårt, jag hoppas att böckerna som varit här fått nya goda hem. De är samtliga utom en skänkta till Stadsmissionen.

Jag förstår nu

Blonde är helt fantastisk. Jag är fullständigt fast för denna fascinerande berättelse, måste ha mer och vill aldrig lägga ifrån mig boken!

Förväntningar infriade så här långt

Imorse började jag på How Novels work, som jag fick i present förra helgen. Jag hade hade högt ställda förväntningar på denna "terrific little guide to form and technique" (enligt Sam Leith, The Spectator) av John Mullan. Och jag måste säga att så här långt är jag nöjd. Det kommer att bli både intressant och upplysande läsning!

Valet av Allt är upplyst som läsning i salongen är jag också mycket nöjd med. Fast jag ångrar att jag valde att läsa den på svenska. Jag tror att den är ännu roligare att läsa på originalspråket, eftersom berättaren Alex har lärt sig engelska med hjälp av en föråldrad synonymordbok.

Lennart Hellsing-utställning

Idag har jag och sonen besökt den lilla Lennart Hellsing-uställningen på Kulturhuset. Riktigt fin var den och sonen ville aldrig gå hem. Största lyckan var såklart att själv få styra Sjörövarskeppet och ropa "snart brakar det loss då!".

Lollipop lollipop
Jolly Roger i topp!
Kapten Kross han vill slåss
- snart så brakar det loss!

Måste ha: Kjell Westös senaste

Ända sedan jag av en slump läste Vådan av att vara Skrake har jag varit en stor beundrare av Kjell Westö. Fullkomligen älskade både Drakarna över Helsingfors och nyss nämnda Skrake, särskilt Skrake.

Inga övriga jämförelser men Kjell Westö är den enda som -förutom vår husgud i salongen Murakami - kunnat beskriva den där meditativa glädjen i löpning. I Vådan av att vara Skrake springer huvudpersonen en hel del och har som mål att uppnå ett speciellt tillstånd han upplever när det går riktigt bra med löpningen. Han kallar det för "det lätta svävandet". Och alla som springer förtsår precis vad han talar om. Det är ju det man vill åt - när allt bara flyter på, till synes utan ansträngning, eller rättare sagt där ansträngningen blir en del av njutningen.

Hursom. Nu har Kjell Westö kommit med en ny roman, som därmed avslutar hans Helsingfors-svit. Gå inte ensam ut i natten heter den, har ett härligt retro-omslag och recenseras av en av mina favoritrecensenter i SvD idag.

De saknade böckerna är här

... och jag kan äntligen börja på Jonathan Safran Foers Allt är upplyst! Det ska blir spännande. I väntan på den har jag tragglat vidare med Blonde. Jag brottas med mitt något ambivalenta förhållande till Joyce Carol Oates. Tidigare har jag läst Svart flicka, vit flicka, i salongen, och Den tatuerade flickan, som jag faktiskt hade glömt bort att jag läst tills Catrin påminde mig om det. Med båda dem fick historien mig fast till en början, men sedan tyckte jag inte att den höll hela vägen och att JCO lämnar sina personer i sticket när berättelsen skall sys ihop. Det här har vi diskuterat en del i salongen, se till exempel i inlägget Svart flicka, vit flicka och lite om fallen, där vi funderade över om JCOs produktionstakt kan spela en roll i detta.

Med Blonde är problemmet dock ett annat - och det är inte bara storleken på typsnittet som jag kommenterat i ett annat inlägg. Jag tycker att det är bra, bitvis mycket bra. Men jag tycker också att det bitvis är alldeles för mångordigt. Jag skummar en del här och där, om jag ska vara helt ärlig.

På sätt och vis kan man kanske säga att jag har min egen lilla Joyce Carol Oates festival nu när jag läser både Blonde och hennes tidigare elev Jonathan Safran Foer. Det ska bli intressant att se vem av dem jag fastnar mest för.

The distance between us

I mitt senaste - ofullständiga - bokpaket låg Maggie O'Farrells The distance between us. Jag har tidigare läst After You'd Gone, My Lover's Lover och nu senast The Vanishing Act of Esme Lennox av samma författare, det vill säga hela hennes produktion. Jag tycker mycket om hennes sätt att skapa fängslande berättelseroch porträtt av människor som ofta bär på en inte helt okomplicerad historia. Förlust och en början på något nytt är ett återkommande tema.

Jag tycker om känslan av att komma karaktärerna så nära att de känns som gamla vänner och jag tycker om att jag känner så mycket för dem. När romanerna är slut vill jag fortsätta att följa deras historia, men när nu detta inte är möjligt tänker jag att jag åtminstone ska fortsätta att följa O'Farrells författarskap.

Hur romaner fungerar

Jag fick en bok igår av en vän som jag en gång i tiden studerade litteraturvetenskap med. Hon är fortfarande i den litterära världen och tyckte att How novels work av John Mullan skulle passa mig. Det tror jag också att den gör. Baksidan lovar nämligen att jag ska få svaren på varför Ian McEwan i förväg avsöjar vad som ska hända i Atonement, Vad Donna Tartts The Secret History har gemensamt med Daniel Defoes Moll Flanders och varför Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in the Night-Time är tryckt i typsnittet sans serif. Så vitt jag förstår kommer också bland annat Jonathan Safran Foer, Monica Alis, Jane Austens, Joseph Conrads och Virginia Woolffs berättartekniker att förklaras. John Mullan har till vardags en kolumn i The Guardian som ligger till grund för den här boken. Det hela verkar mycket lovande och spännande!