tisdag 2 december 2008

Kindpussar i Tensta och Djursholm


I höstas kom Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra och jag måste erkänna att jag var skeptisk till denna författardebut. Pontus är till vardags journalist på Veckans Affärer, uppvuxen i Djursholm och vad man skulle kalla lyckligt lottad. I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra handlar om hur han och hans familj väljer att flytta från sin lägenhet i centrala Stockholm till Tensta för att han vill utmana sina fördomar om invandrare och dåliga förorter. "Och sedan skriva en bok om det och känna pengar på det hela", tänkte jag surt, men jag var ändå nyfiken nog för att vilja läsa hans berättelse.

Till att börja med är jag avvaktande och irriterar mig på små språkliga fel som jag hittar. Sedan inser jag att jag blir mer och mer intresserad av hur det ska gå för Pontus och hans familj. Jag inser att flytten inte genomförs i något spekulativt syfte, utan för att Pontus är genuint nyfiken på ett liv i en av Stockholms mest utskällda förorter och att han har många tankar kring det segregerade samhälle vi lever i, men inte riktigt vill kännas vid. Jag börjar själv fundera kring de här frågorna.

Förutom berättelsen om hur hans familj finner sig tillrätta och börjar tänka på Tensta som hemma "på riktigt", får vi också vara med när Pontus lär känna de människor som bor i Tensta. Vi får följa med på möten med politiker som beslutar om miljonprogrammens framtid, med forskare på olika institutioner och på en resa till Paris segregerade förorter. Vi får också veta hur familjens vänner och familj ser på till flytten till Tensta. Vilka kommer på besök i gettot?

Visserligen fnissar jag när jag läser beskrivningen av den första resan med blå tunnelbanelinje, eftersom det är den linje jag själv åker varje dag och inte tycker är speciellt exotisk. Och jag är glad över att en av mina bästa vänner är från Etiopien så att jag under lång tid har fått vara så nära en helt annan kultur. Samtidigt blir jag glatt överraskad över Pontus klarsynthet när de gäller problematiken som finns i de här förorterna och också, eller kanske framförallt, när det gäller hans egna fördomar. Jag blir tvungen att konfrontera en del egna fördomar under läsningens gång. Och min fördom om ekonomijournalister som flyttar till Tensta för att kunna tjäna storkovan på att skriva om äventyret, får jag definitivt lägga undan. Även om familjen idag har flyttat ifrån Tensta och bor i hus i en av Stockholms norra förorter.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag blev lite besviken på boken, tycker att författaren överdriver sin objektiva hållning och så blir det... nästan tvärtom. Jag tycker också att han kändes falsk och det engagemang han skyltade med var så genomskinligt att jag fick lust att skriva till förlaget och ösa ur mig som jag gör här i kommentaren.... Ja, usch vad besviken jag är.

Cattis sa...

Jag förstår vad du menar. Kanske blev jag till slut så positiv för att jag inledningsvis var så oerhört negativ och misstänksam.