Om förväntningar som inte infrias

Efter att ha svarat på "fredagsfrågan" hos bokhororna (här) funderar jag vidare på böcker som inte lever upp till de förväntningar jag hade innan jag började läsa. Och ju mer jag tänker på det, i kombination med att jag snabbt ser mig om i mina bokhyllor, inser jag att de är väldigt många. Några större besvikelser än andra förstås. På själva frågan nämnde jag Allt är vind (och anledningarna till dessa finns utförligt beskrivet här i bloggen) och Fördjupade studier i katastroffysik, boken vars titel är omöjlig att komma ihåg. Och lustigt nog äger min familj inte mindre än tre exemplar av just denna bok! Jag köpte den inbunden och översatt förra året och när min man såg det frågade han varför jag hade köpt den, eftersom vi redan hade boken på engelska. Häromveckan kom min mamma med ett pocketex - också på engelska - som hon dumpade här efrtersom hon inte ville behålla den. Om det finns hugade spekulanter på något eller några av dessa exemplar är det bara att höra av sig. De kommer annars inom kort att skänkas till Stadsmissionen.

Åter till bokliga besvikelser. De små tingens Gud var en bok som ALLA läste och ALLA fukomligen älskade. Jag tyckte att den var - ok. Inget mer. Likaså Illusionisten av John Fowles. Flera av mina bokälskande bekanta har den på topplistan över "bästa-bok-jag-har-läst-någonsin-och-det-kommer-aldrig-skrivas-något-som-kan-mäta-sig-med-den" och jag kom inte ens igenom boken! Efter ungefär hälften gav jag upp. Helt ointressant och inte ett dugg fängslande, eller ens speciellt bra skriven. Bara B O R I N G.

Peter Kihlgård och jag har ett komplicerat förhållande, ständigt fyllt av besvikelser. Det första jag läste av honom var Strandmannen, en bok som tog mig med storm och som jag lästenoggrannt, stannade till länge på varje ord, lät varje mening sjunka in i mig, vände och vred på historien och jag blev handlöst förälskad. Det är en roman som jag ofta återkommer till, och återseendet är lika kärt varje gång. Och jag njuter av igenkännandets glädje, men hittar förstås nya saker att upptäcka vid varje omläsning, och annat som jag glömt. Efter min första läsning av Strandmannen försökte jag mig på Fader Teiresias vår, men gav upp. Likaså med Du har ingen rätt att inte älska mig. Men kapitulerade efter novellsamlingen Serenader (vem är det som har mitt ex av den, förresten?) och tyckte mycket om Kicki & Lasse.

Joyce Carol Oates är en av mina favotitförfattare, men det har hänt mig många gånger att jag inte tycker att hon lyckas sy ihop sina historier när boken ska avslutas. Har hon verkligen inte redaktör som lite myndigt kan säga till henne att stryka? de här 700-sidors-eposen skulle ibland må bra av det. Fallen var min största Oates-besvikelse. Början på boken var lysande, och historien enormt fängslande men någonstans efter halva boken blev den lika haveristisk som korruptionsskandalen den dessutom skulle skildra.

Det finns förstås dem jag aldrig har blivit besviken på. Min relativt nya favorit Murakami är en av dem. Efter att vi läste Kafka på Stranden i somras i salongen har jag dessutom läst Norwegian Wood, Fågeln som vrider upp världen (vars engelska titel Wind Up Bird har inspirerat oss till namnet på vår litterära salong), After the Quake och Sputnikälskling. och jag har älskat dem alla. Mer eller mindre, men alla har varit mycket läsvärda och tänkvärda och flera av personerna och historierna, skeendena är med mig dagligen.