Kunzelmann & Kunzelmann

Så är också Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann utläst. I romanen följer vi Joakim Kunzelmanns tiden efter att hans far, Viktor Kunzelmann, har gått bort. Joakim är inte den ordentligaste av herrar och när han får veta att hans far har avlidit hoppas han på att åtminstone kunna reda ut sina finansiella problem. Men riktigt så enkelt är det inte och parallellt med Joakims berättelse får vi också följa hans fars historia, som startar i Berlin under mellankrigstiden.

Jag har tidigare bara läst Den vidunderliga kärlekens historia av Vallgren. Den romanen sträckläste jag mer eller mindre och även om Kunzelmann & Kunzelmann skiljer sig på många sätt så känner jag ändå igen författaren. Mest i de avsnitt som handlar om Kunzelmann den äldre inbillar jag mig. Joakims historia får mig osökt att tänka på en annan svensk författare, nämligen en yngre Ulf Lundell. Där finns den ganska begåvade, något missförstådda mannen, som lever ett lite för utsvävande liv med många kvinnor och mycket droger. Som har svårt för relationer i allmänhet och till kvinnor i synnerhet. Där finns en skruvad och smått osannolik historia som tvingar huvudpersonen att fly från, alternativt jaga efter, något. Här finns också analys över det svenska samhället och ett antal kängor delas ut. Jag kanske är helt ute och cyklar här och det skulle vara kul att höra vad andra som har läst romanen säger.

I Viktor Kunzelmanns historia känner jag som sagt mer igen den Vallgren som jag mötte i Den vidunderliga kärlekens historia. Det är en fascinerande berättelse om en man som levt ett okonventionellt liv som både erkänd konservator och skicklig förfalskare av konstverk - samtidigt. I Tyskland sätts han i koncentrationsläger för sin homosexualitet och efter flykten till Sverige skapar han sig ett nytt liv och en ny identitet. Jag tycker inte alltid att det fungerar att följa två historier, två huvudpersoner, parallellt, men här har jag inga invändningar. De båda historierna kompletterar varandra och vävs skickligt ihop. Jag följer bådas liv med intresse.

Jag sträckläste inte Kunzelmann & Kunzelmann på samma sätt som Den vidunderliga kärlekens historia, men det var ett nöje att läsa den. Jag tycker om Carl-Johan Vallgrens sätt att berätta en historia och jag tycker om hans språk. Slutet är, till skillnad från mycket annat jag läst på sistone, oväntat lyckligt. Det var till och med så att jag tyckte att allt ordnade sig nästan för bra för alla inblandade och undrade om författaren inte var lite ironisk. Fast å andra sidan är det rätt okej med en bok som ger en hopp om huvudpersonerna som omväxling!

Här kan ni läsa vad Svd:s och DN:s recensenter tyckte.