Mina förväntningar på Boktjuven av Markus Zusak, som jag började läsa nyligen och har hunnit läsa hälften av, var mycket höga. Till en början tyckte jag att vissa berättartekniska grepp var lite töntiga och störande för läsningen. Bokens berättare, Döden, tilltalar läsaren direkt och sådant är jag sällan förtjust i. Dessutom kommer det titt som tätt små noteringar och listor i punktform och fetad stil och sådant tycker jag verkligen inte om. Men nu har jag vant mig och stör mig inte på det längre, men jag föredrar de helt vanliga berättande passagerna.Berättelsen har en egen inneboende kraft som håller mer än väl, det behövs inga krumbukter för att göra historien mer spännande. Karaktärernas öden är i sig fängslande. Det går inte annat än att bli stormförtjust i den lilla boktjuven Liesel, som gett boken dess titel. För att inte tala om hennes fosterpappa - Hans Hubermann - vars subtila uppvisningar i civilkurage är imponerande.
För andra gången den här hösten spelar nazisternas bokbål en roll i mitt litterära liv. Bokstavligen är det här en bok om förtjusningen och glädjen i att kunna läsa och ordens obönhörliga makt.
För andra gången den här hösten spelar nazisternas bokbål en roll i mitt litterära liv. Bokstavligen är det här en bok om förtjusningen och glädjen i att kunna läsa och ordens obönhörliga makt.
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Boktjuven av Markus Zusak
2 kommentarer:
Vad spännande att läsa vad du tycker!
Själv hade jag enbart hört ros om boken innan, och jag är faktiskt förtjust över Dödens berättande, små fetstilta listor och förtydligande. Men jag har bara kommit halvvägs än...
En underbar bok och årets julklapp, säger jag!
Kul att jag hittade in hit!
Välkommen in i salongen!
Jag läser Boktjuven alltmer andlöst och är snart framme vid slutet (antagligen redan ikväll). Bra och hemskt och härligt på samma gång.
Skicka en kommentar